Pandora's Ask

Jaja, det blev väl lite gjort på uppsatsen idag ändå. Dvs, efter att jag vart ute och cyklat i två timmar, kom jag på den geniala iden att tänka igenom vad som kanske skulle passa som röd tråd i inledningen. Så imorgon börjar jag på riktigt ;) Jag har också tänkt ett par tankar om vad som skulle passa sig i problemområde. Men vi får se!

Det ska bli skönt att få det gjort i allafall. Jag ser fram emot att kunna skicka iväg något till tjejerna. Eftersom de nu inte har suttit med mig medan det har skrivits, så har de verkligen möjligheten att se på det med kritiska ögon eftersom de vet vad allt ska handla om. Då har de säkert egna ideer också som de tror skulle passa bättre. På så sätt hoppas jag och tror att vi kan få en superbra inledande del mot rapporttexten. Detta ska bli jävligt bra. Det känner jag på mig :)

På lördag åker jag till Koster en vecka. Det positiva är att jag kommer kunna använda mig av min svenska mobil igen. Då kan jag prata lite med uppsatstjejerna och älskling förstås. Jag kommer givetvis inte ha internet, men jag får klara mig utan en vecka. Skulle ju kunna bli skönt också.

Vill passa på att nu gratta min finaste älskling med 28 år! Precis nu för tio minuter sedan slog klockan in, och han har officiellt börjat närma sig gubbestatus ;) Hahahha..jag bara skämtar älsklingen! :)

Jag bjussar nog på lite kort här tror jag :) 

(Ajdå, jag visst inte så många kort på den här datorn nu då den rensades förra månaden. Det enda jag har är korten från mobilen, och de flesta av dem har jag redan postat. Oh well!)


(Finis!)


(Mys)

(Birdstalker....Stackars fåglar alltså...)


(mmmpuss)


(På ett pendeltåg på väg till hans pärons söndagsmiddag någon söndag)


(Körv eniwan?)


(Älskling som sover...Fin!)


(Galenpanna)

Klockan är 14.10 och jag har presterat att träna. Det var allt jag gjort idag. Och det bästa är ju att jag faktiskt känner mig nöjd. Hahahahhahaaaaa....

Hur är det med er egentligen? Får ni era arslen ur vagnen om dagarna?

Det är helt sjukt. Hur kan klockan vara halv tolv och fortfarande har jag inte fått arslet ur vagnen? Jag blir snart galen av mig själv. På allvar. Detta är helt enkelt sjukt!

KOM IGEN NU FÖR IN I HELSKOTTAS!

Jag tror och hoppas att jag är en god människa. Jag vet att jag vill alla väl och att jag inte klarar av tanken på att utnyttja någon. Ändå så känner jag mig så elak. Jag känner mig inte som en god människa 75% av tiden även fast jag antagligen är det. I stort alltså. Det är väl ingen andra än moder Theresa som är det(?).

En gång då jag var fem år gammal, kommer jag ihåg en gång då Mamma nattade mig. Jag satt i min säng och hon satt på sängkanten. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag kommer ihåg att det fanns ett kort på mig över min säng. Ett fint kort där jag hade på mig min jättefina, rosa klädning i min moster och morbrors bröllop då jag var fyra år gammal. Jag pekade på kortet och Mamma sa; Ja, där var du en fin flicka. Nu är du bara en ful flicka.

Jag antar att såna situationer håller sig kvar i minnet av en anledning. En självdestruktiv anledning. Det är så lätt att bli den människan andra förväntar att man är. Speciellt när det är ens Mamma som förväntar sig det. Det jag försöker säga är att om jag känner mig som en hemsk, elak och ful människa, då blir det väl lätt så att jag beter mig på det viset också?

Till alla er som läser min blogg, Som känner mig. Som vet vem jag är: Förlåt. Förlåt så mycket för alla de gånger då jag varit den där människan som jag inte vill vara. 

Och förlåt för allt detta skrivandet som mycket väl kan verka löjligt för er. Jag vet inte riktigt vad som hände, men helt plötsligt kom många minnen fram, och jag behövde skriva av mig. Ni behöver ju inte läsa om ni inte vill. 

Ibland kan jag ha riktiga ångestkänslor. De dagar då jag vaknar med den känslan i solar plexus, sprider den sig ut som en våg av skräck i hela kroppen. Jag skakar och känner mig svag i hela kroppen. En rädsla och nervositet på en och samma gång som fullständigt slår ut min kropp. Andningen blir snabb och ytlig och knäna viker sig alldeles för lätt.

Jag vet aldrig vad som triggar en sån episod, men allt jag företar mig den tagen, allt jag tänker på behandlas i denna ångestvåg. Tex om jag tänker på min ekonomi (eller brist på passar nog bättre), även om jag har den under relativ kontroll, så triggar det nya vågar av skräck som skjuter genom kroppen från kärnan i magen. Tänker jag på uppsatsen sker samma sak, även om jag tror vi kommer fixa detta.

Just nu för några minuter sedan var det något annat. Då jag flyttade in med älsklingen nyss var jag tvungen att sortera och göra mig av med en massa eftersom jag flyttade in i en redan möblerad och fixad lägenhet. Detta ledde till att jag var oerhört kritisk över allt jag sorterade mig igenom. Var jag överhuvudtaget något som helst osäker på om jag behövde något, gjorde jag mig av med detta. Det som triggade skräckvågen alldeles nyss var att jag tänkte på en fin värmeljuslykta i tre delar som min älskling gav mig i present efter en Thailandresa han gjorde för ett och ett halvt år sedan. Han hade en likadan hemma själv och jag frågade om han kunde köpa en åt mig som jag då kunde ha i min egen lägenhet eftersom jag tyckte den var så fin. Då jag flyttade nu, så bestämde jag mig för att ge den till Myrorna eftersom jag var tvungen att bli av med saker, men också för att jag visste att han hade en likadan hemma. Jag resonerade med att; inte behöver man ju två? Tyvärr. Nu. Två månader senare slår skräckvågen igenom min kropp när jag inser att jag har gett bort något fint som min älskling har gett mig. Han har av sitt hjärtas godhet spenderat sina "hard earned" cash, köpt en present åt mig, burit omkring på denna under resan och tagit med sig den hem. Och så har jag bara gett bort den? Bara sådär? Utan tanke? Hade jag haft den kvar, hade den vart ett minne av honom. Och ett minne av min före detta lägenhet. Mitt första riktiga hem i Stockholm stad.

Jag kommer ihåg att den känslan kunde vara väldigt stark då jag var yngre. Till helt sjuka proportioner. Min Mamma kunde ge mig någon mat eller annat som jag skulle ta med mig på någon utflykt eller till skolan, och jag kommer ihåg att jag aldrig ville slänga omslagspappret, maten eller det jag fått i en papperskorg då jag inte behövde det. Det kändes som ett svek mot min Mamma. Precis som jag kände nyss med värmeljuslyktan från min pojkvän. Jag gick regelrätt omkring och sparade på sopor därför att det kändes som att jag slängde bort kärleken jag fick av min mor. Och nu har jag slängt en del ut av kärleken jag fått av min pojkvän? Tänk om något nu skulle hända med honom? Då kanske jag går omkring och känner att jag helt utan vidare har slängt något som var värdefullt utan att jag förstod att det var värdefullt?

När jag tänker igenom detta måste jag ändå säga att jag har sympati för dem som utvecklar vissa tvångssyndrom.

Nu är det måndag igen. Ångesten spänner till i bröstet

Allt man ska och måste göra. Man måste helt enkelt prestera. 

Jag blir lugnare av att tänka på att jag har en hel vecka på Koster sen när dessa fem dagar äv över. Det lär jag behöva. Uppladdning innan dessa två månader med uppsatsskrivandet. Det skönaste är att vi inte kommer vara så många i år. Vi blir antagligen max fem under en dag eller två. Annars är vi bara 2-3. Skönt som fan. Då kan man slappna av, även fast det regnar. 

Hörrni, nu kollar jag på footloose med Kevin Bacon. Tydligen den film som gjorde honom känd. Den här filmen är så härligt 80-tals "troubled, tormented youth". Huvudpersonen som ses av alla i samhället som problemfylld och som har ett dåligt inflytande på dem andra ungdomarna. Sen vet vi som ser filmen. Vi som kan se in i hans själv. Vi som vet hur han tänker. Vi vet. Han är bara en god kille som älskar att dansa. När han anklagas för saker han inte gjort, så blir han såklart upprörd. Han tar med sig en bira och en cigg ut till något lager. Han är arg. Han är smouldering. Han dricker två slurkar av sin bira, röker något häftigt på sin cigg innan han slänger dem båda dramatiskt åt sidan och börjar dansa. Vi vet att han är bäst och att vilken som helst tjej innerst inne hade kunna gett allt för att få vara med någon som honom.

Men sen är det ju bara en överspelad, löjlig 80-talsfilm. Ni vet vad jag menar. 

Heia FFK!

Vart på fotbollsmatch idag. Mitt hemlag Fredrikstad vann 4-0 över motståndarna Lillestrøm. Det var ganska sjukt. Första målet kom redan efter 2 minuter. Andra målet kom efter 8 minuter. Tredje målet kom efter 29 minuter och fjärde målet kom i 36e minuten. Det var helt sjukt! Alla fyra målen kom i första omgången och sen i andra omgången så var det faktiskt jättespännande ändå då Fredrikstad lyckades hålla uppe ångan och skapa massor av målchanser.

Riktigt roligt var det! :)








Fredrikstad är som ni kanske förstår röda och vita! :)

Vaknade klockan sex imorse av att regnet regelrätt trummade mot backen. Det sprutade så hårt att man hade blivit dygnsur på under en minut om man hade ställt sig i det.

Jag klev upp, gick ut i vardagsrummet och öppnade balkongdörren. Stod och kikade förundrat en stund innan jag gick tillbaka till sovrummet. Där slukade jag ett par alvedon med ungefär en liter vatten. Sedan lade jag mig åter igen under täcket och mös vidare till ljudet av den kraftiga skuren. Allt medan mitt egna team av snickargubbar jobbade för fullt bakom pannbenet. Dom är effektiva så här på morgonen förstår ni. Mycket effektiva.  

Det var skitskoj igår. Verkligen jätteroligt.

Jag lyckades uppnå målet med veckan vad gäller uppsatsen, och därmed beslöt jag mig för att fira lite.
Min bästis H. och jag cyklade iväg till en annan kompis H som hade besök av några kompisar från Oslo. Där satt vi i solen på deras terass och drack lite, snackade skit och skrattade massor. Sen gick vi iväg 100 steg till en annan kompis. Där satt vi på balkongen, drack ännu mer, snackade massor mer skit, och skrattade oerhört. Fantastiskt skoj hade vi faktiskt. 

Då klockan var kvart i två skulle några ut på stan. Jag tog beslut om att jag var lite för full och lite för hungrig. H och jag skulle cykla hem, men stannade till på 7/11. Där skulle jag köpa mig en pizzabit. Jag blev fullständigt tagen av en kvinna i 40-50 års åldern. Hon fick ett skrattanfall och kunde inte sluta skratta. Orsaken till anfallet var att en kille i kön framför hade tänkt köpa en pizzameny till 52kronor. Hon skrattade helt enkelt åt honom därför att han hade tänkt pröjsa, för henne, så mycket pengar på ett stycke pizza och en cola. Själv kunde jag inte sluta skratta åt hennes skratt. Det var oerhört fantastiskt roligt. Det lät som en blandning av skratt och ett astmaanfall. Hennes röst var helt enkelt tvådelat. hon skrattade och samtidigt kom det en hög vinande ton. Ett visslande ljud helt enkelt. Tillsammans med hennes vika-sig-framåt-för-att-man-inte-längre-kan-stå-upp-skratt. Ganska fascinerande. Jag kunde inte heller sluta skratta till slut. 

Sen fick jag min pizza och då blev jag upptagen med andra saker.

Jag lyckades vingla mig fram och hem på cykeln till  slut. Det var ju en jävla tur att H. cyklade tillsammans med mig.
Annars är det  nog ganska stor fara för att jag hade landat i ett dike någon stans och blivit där.

att någon uppskattade korten! Tack Mizzzzzle :)

Har skrivit vidare idag på artikkelreferat med inledningg och allt i tankarna. Vet inte riktigt om jag får något flyt  än, men jag har verkligen lärt mig massor. Alla artiklarna har ju ganska likadant innehåll, så när jag väl har läst fyra artiklar, så har jag i princip läst samma information åtta gånger då jag även skummar igenom dem igen när jag skriver referaten. Känner att jag kan en hel del om riskfaktorer, hypoteser gällande problematiken och även behandlingsstrategier som visats effektiva hittils ;) well, något gott får man väl alltid ut av det! även om det skulle visa sig att våra resultat från studien skulle bli skitdåliga!

Nu ska jag nog nalla kudden om en mycket liten stund. Som alla andra pensionärer; "Det kommer en dag imorgon också"

shit, va ja e mogen. hahahhahahahaaaaa..

Jag sover, sover, och sover. Tror att jag tar igen för ett helt år med underskott på sömn. Det känns helt okej, På dagarna uppsatserar jag 3-4 timmar, hänger med kompisar och familj, sen sover jag. 9-10 timmar. Hur skönt som helst.
 
Pappa fick tvinga upp mig idag precis innan tie eftersom en snubbe skulle komma kl. 10 för att fixa lite persienner, markiser och dylikt. Hur kan det vara så svårt? Inte nog med det, men jag sover ju numera ofta mitt på dagen också. 15-60minuter. Helt plötsligt vid fyrasnåret kan jag få ett trötteranfall, så lägger jag mig under en filt och försvinner långt bort för en (liten) stund.

Sanslöst! Och jag tänker inte göra om på det. Nu laddar jag inför augusti och septembers rush. Lika bra att samla på sig lite reservtankar.

Nu har jag minsann jobbat i över två timmar. Då måste man naturligtvis ta sig en "liten" paus. Nu, en timme senare efter lunch, cigg, lite tv och 1000 apor, så ska jag försöka dra igång igen.

Problemet är bara att jag känner mig ganska så rastlös. Det har börjar krypa något alldeles förfärdligt i mina ben.

Bara att stå ut. Jag tänker inte röra mig en millimeter förrän jag har läst igenom denna artikeln jag nu ska börja på.

Hmm..Den verkar lång. Hela åtta sidor med liten skrift på intelektuell engelska. Med massor av konstiga tabeller och siffror. Som jag aldrig lyckas alstra tillräckligt med tålamod för att försöka förstå.

Okej. Jag kanske ska röra mig på toaletten en liten sväng. Möjligtvis kan jag motivera ett litet besök på Ica som ligger endast en två minuters promenad härifrån. Kan man kanske baka lite kakor? Det hjälper väl på motivationen? Då hade jag ju också fått lite motion som kanske lugnar ner mina rastlösa tassar ett tag.

Jag borde i och för sig diska lite. Kanske köpa en toaborste så jag kan städa lite. Möjligtvis kan jag kanske ta en cykeltur för att få lite frisk luft. Det är alltid bra med frisk luft när man måste koncentrera sig.

Ojdå, jag borde hälsa på Farmor också. Hon hade ju så ont i magen igår. Borde titta in och kolla läget. Om det är något hon behöver? Kanske lite middagsfix?

Det är bara helt fantastiskt hur jag lyckas fylla mina dagar när jag endast har tre mål på två veckor. Att ta mig igenom alla artiklar och skriva lite inledning och problemområde, att få en timmes motion varje dag, samt att ta kontakt med norska CSN för att komma fram till bästa lösning gällande avbetalning på studielånet.
Ändå lyckas jag nästan inte med något ut av dem. Men jag har ändå hur mycket som helst att göra så jag inte hinner mina prioriteringar.

Helt jävla otroligt.

Det sätter en liiiten dämpare på dagen när man vaknar och smärtan dunkar bakom vänsterögat.

Helt plötsligt var jag tvungen att sova längre för att bli av med skiten. Tror ni det funkade då? nejhej du. Och alla mina potenta medel mot sådan smärta är kvarglömt i Sveariket.

Nu verkar det ha lugnat sig. Skulle kunna vara pga att jag sitter still framför datorn. Nu när jag ska fixa lite frulle drar det väl igång igen som ett jävla brev på posten.

Well. Nu ska jag åtminstonde göra lite förnuftiga saker. Så som att jobba vidare med uppsatsen.

Vad spännande mitt liv är egentligen! Helt otroligt fantastiskt. Jag önskar att allt var klart. Att jag hade mitt jävla leg. Att det enda jag behövde göra just för tillfället var att jobba in tillräckligt med stålar så att man klarar sig ekonomiskt.

Men icke. Jävla helvetes skitskola. För att inte snacka om det jävla diktaturskapet som försiggår där.
FY FAN VAD NI ÄR VIDRIGA! Sällan fylls jag av sådan aggressivitet att jag önskar att göra någon illa. I detta fall börjar vi närma oss. Jag kan redan se för mig vissa grejer jag skulle vela göra.

Jag är arg, mycket jävla arg!

Man ringer en god vän, går på affären och handlar lite ingredienser, låter Fredrikstad spela fotbollsmatch på tv'en i bakgrunden, blandar ingredienser till en god bulldeg tillsammans som ett riktigt team. 
Man diskar och fixar lite och däremellan snackar skit, skrattar och kollar tv.

Sen kan man efter någon timme ta 27 fantastiskt goda kanelbullar ur ugnen.

Ta fram två tallrikar, två glas, mjölk och ett lass kanelbullar på tallrikarna.

Mums

Det regnar som besatt ute. Borde därför vara enklare att komma igång med uppsatsen. Skulle man kunna tro. Känner mig aningen rastlös om jag ska vara ärlig. Helst av allt vill jag bara röra på mig hela dagen så att jag kan bli riktigt trött i kroppen.

It's not going to happen.

Tillbaka till das artiklas.

Lunchade hos morsan med rest-indiskt från igår. Och cheesecake såklart.

Åkte hem till en kompis. Tjabbade och åt jättegod lasagnemiddag. Somnade på hennes soffa till ljudet av tennismatch på tv'en.

Vidare körde jag hem till Farmor där vi pratade om gamla dar en timme innan jag hämtade syster och morsan på jobbet vid tiesnåret.

Nu sitter jag hemma med farsan, kollar fotboll och käkar nachochips med salsa och guccadip.

Helt okej regnig söndag. I must say :)

Jag vet att jag förmodligen borde skjutas för att säga det, men det känns faktiskt lite skönt med regn. Det betyder att jag kan ta en lugn söndag inomhus utan att få så jättedåligt samvete.

Jag klev precis upp för 40 minuter sen. Nu sitter jag med datorn i knät, en kopp kaffe på bordet brevid och en film på tv'en. Jag har inte fixat mig eller något sedan jag klev upp. Jag bara finns just nu. Det känns helt okej.

Imorgon börjar allvaret. På allvar.

Nu ska jag njuta denna söndag.