Ambivalens i största grad..
Vaknade imorse, satte mig i fönstret för att vakna, och började tänka...
Jag började tänka på allt praktiska som jag måste kunna innan prekliniska..Det var det dummaste jag gjort hittils..Paniken började sprida sprida sig från mellangärdet upp i halsen och ut i armarna...
Sedan lugnade jag ner mig igen..tänkte att jag säkert kan mycket mer än vad jag tror att jag kan...
Åkte till skolan för att ha patientklinik med våran allas kära Lindeberg, och vid hans genomgång inför vad vi ska vara förberäda på inför både prekliniska och patientkliniken, steg panikgraden den här gången till andningsvägarna och jag kände hur hyperventileringen satte igång...
Vi fick en uppgift att göra i grupp, och vid genomgång av vad vi kommit fram till med Lindeberg, lugnade jag ner mig igen...då visade det sig att jag kanske inte helt var ute o cyklade...
Men shit..nu känns det som att jag inte vet om jag ska släppa allt, eller om jag nu ska sätta igång med ett vansinnigt hårdkör sista veckan....jag vet inte vad som är bästa sättet att förbereda sig på. det känns som att det är så himla mycket jag skulle vela göra och många sätt jag skulle vela förbereda mig.
Hur vet man vad man ska prioritera och nedprioritera?
En sak är iaf helt säker, jag har ingen energi att använda på ångestdämpande tekniker...
Tiden vill visa, det kanske inte är världens undergång om jag kuggar? Visst, jag måste då plugga under sommaren, men jag lär mig ju saker som jag inte skulle lära mig om jag klarar mig i nästa vecka....
Jag säger som Piigis; Imshallah, Om Gud Vill.
Jag började tänka på allt praktiska som jag måste kunna innan prekliniska..Det var det dummaste jag gjort hittils..Paniken började sprida sprida sig från mellangärdet upp i halsen och ut i armarna...
Sedan lugnade jag ner mig igen..tänkte att jag säkert kan mycket mer än vad jag tror att jag kan...
Åkte till skolan för att ha patientklinik med våran allas kära Lindeberg, och vid hans genomgång inför vad vi ska vara förberäda på inför både prekliniska och patientkliniken, steg panikgraden den här gången till andningsvägarna och jag kände hur hyperventileringen satte igång...
Vi fick en uppgift att göra i grupp, och vid genomgång av vad vi kommit fram till med Lindeberg, lugnade jag ner mig igen...då visade det sig att jag kanske inte helt var ute o cyklade...
Men shit..nu känns det som att jag inte vet om jag ska släppa allt, eller om jag nu ska sätta igång med ett vansinnigt hårdkör sista veckan....jag vet inte vad som är bästa sättet att förbereda sig på. det känns som att det är så himla mycket jag skulle vela göra och många sätt jag skulle vela förbereda mig.
Hur vet man vad man ska prioritera och nedprioritera?
En sak är iaf helt säker, jag har ingen energi att använda på ångestdämpande tekniker...
Tiden vill visa, det kanske inte är världens undergång om jag kuggar? Visst, jag måste då plugga under sommaren, men jag lär mig ju saker som jag inte skulle lära mig om jag klarar mig i nästa vecka....
Jag säger som Piigis; Imshallah, Om Gud Vill.
Kommentarer
Trackback