Pandora's Ask

Dagen igår var lång. Väldigt lång. Och jag var så trött igårkväll att jag kunde ha somnat stående. Men det gjorde jag inte. Även fast jag var supertrött, somnade jag inte förrän kring fyra på morgonen (Då hade jag varit vaken i 22timmar!!!). Jag hade så jäkla ont i ryggen! Jag förstår inte...Det känns som menssmärtor, fast jag har inte mens. Jättekonstigt..
Jag var ändå uppe idag kl. 0745 för att jag hade tvättstugan vid 0830. Sen måste jag lägga på nya sängkläder, packa (åker ju till Oskarshamn imorgon...usch, tar det aldrig slut?!?!), duscha, träffa Børge, träffa Tyra, träffa Micke, och sen träffa Mickes föräldrar på middag..Hoppast inte jag somnar mitt i maten sen ;)
Imorgon ska jag sitta fem timmar på buss, eller fyra och en halv på tåg, tåg och buss. Can't wait. :S

Oj vad länge det var sedan sist då!
Jag har ärligt talat inte haft energi att skriva. Förmodligen går det väl lite upp och ner med det också.
Räknar dagarna tills jag är klar med min radiologipraktiktjänstgöring. Är så jävla trött på det här nu. Men, bara två dagar kvar. Satt tillsammans med en läkare igår, och jag måste erkänna att jag är lite stolt av mig själv. Det var tydligt att han ville testa mig och se hur mycket jag kunde, och på det vi varit igenom i skolan, så kunde jag svara på allt han frågade om. Jag svarade även rätt på en kuggfråga - En lateral bit av patellae var löst från rästen. Jag kikade och sade, bi-partid patellae? Jag tror han blev väldigt förvånad. Han sa sen att ett otränat öga skulle säga det var en fraktur. Han bad mig även beskriva en bild för honom, och då jag var kommit fram till min konklusion höll han med helt och hållet. Det var roligt och det känns som att jag kanske inte suger riktigt så mycket som jag hade trott i radiologi. Självklart är det saker jag måste repetera därför att jag inte hann plugga till tentan, men jag vet nu att det som jag hann plugga verkligen sitter. Speciellt efter att jag plötsligt kom ihåg det vi lärt om phleboliter helt ordentligt. Känns lite rogivande...Idag har jag suttit och kollat bilder själv. Först kollade på hänvisningen, sedan på bilderna och gjorde mig upp en mening, och sist på vad läkaren hade skrivit. Jag var inte alls ute och cyklade nån stans! Om jag tyckte att en bild såg normal ut så var den det också. Lyckligtvis har allt från radiologin lyckats sjunka nu, så man ser inte patologier i var enda bild längre.

Hoppast alla har det bra! Ser väldigt mycket fram emot att komma hem till Stockholm i helgen...Ska bli såååååååå skönt...Nu saknar jag min esklin väldigt mycket.

..har jag lekt med 3D konstrution av CT-bilder i stort hela dagen. Det är så snyggt när man ser osteofyterna på lumbalkoterna i 3D form. En annan bild kunde man se arteriosklerosen på lumbala aorta och där den delar sig vid L4-5 till a. iliaca communis. Det var fantastiskt att se lumbalen och pelvis i 3D, och tänka sig att framför ser man hela aorta också och hur den delar sig! Alla skelett ser helt olika ut! De lärde mig detta programmet då för att se på bilderna, och det var skitkul. Det sköna var att Har också lärt mig av en radiolog att se cystor och fettlever på CT. När jag äntligen fattade hur de diagnoserar CT bilder, alltså vilka verktyg de använder sig av, då blev allt plötsligt mycket mer logiskt...Det visar sig att de mäter densiteten på organen och därmed gråtonen. Mjälten och levern ska ha samma densitet, alltså samma "färg", men om levern är mörkare, då är den fettig. Vanligtvis ska också kärlen i levern på en CT bild vara mörkare än resten av levern, men vid en fettlever är det ofta motsatsen. Intressant, eller hur? Som sagt, plötsligt blev CT mycket roligare än vad det varit förut. Dessutom kunde jag sitta och kolla axialsnitt med en coronal- och saggitalbild brevid som visade exact vart jag var. Då kunde jag studera anatomin ganska bra. Schyssta bananer! En annan sak som jag plötsligt inser att jag äntligen fått in i blodet denna veckan är skillnaden på coronal, axial och saggital. Det var ta mig tusan på tiden att verkligen lära något så vansinnigt Åk1-basalt.
 
Det är svårt att bädda ner sig när Fredrikstad spelar semifinal till Norska cupfinalen. Och dessutom leder 3-2 i extraomgångerna..
Helvete heller! Fredrikstad vann!!!!!!!!!!! VI ÄR I CUPFINAL!!!! (jag tror säkerligen att det är Fredrikstads målvakts fel; Rami Shaaban. Ni vet. målvakten för sveriges lag.. ;)..muahahahahahhaaaaaa!!!)

..på Capio Røntgen Fredrikstad. Idag har jag varit tillsammans med Simon på Lab2 där vi tagit slätröntgen hela dagen. Jag fick gå ut och ta emot patienterna, säga åt de vad de skulle klä av sig, registrera de, läsa hänvisningarna, kontrollera deras personnr samt vilken vårdgivare som skickat dem till röntgen. Det var ju kul att få göra något och känna sig lite mindre i vägen. Tror dock inte min chef var så himla förtjust. Han vill tydligen inte att jag ska göra något annat än att hålla tysst, sitta still och inte vara i vägen för någon. Dock var det en väldigt lärorik dag kan jag säga! Kanske inte i ämnet så mycket, utan att gå ut och möta patienter. Jag övade ung. 35 gånger på att gå ut på väntrummet, ropa upp namn, välkomna och presentera mig för patienterna, samt berätta för de vad de ska göra och vad de hade att förvänta. Samt att fråga de saker. Jag vet att det kanske låter värdelöst, men jag lovar - för min egen del känner jag mig mycket mer förberädd på att möta en patient på kliniken.

Avslutade arbetsdagen med att kolla på en mammografi. Kvinnan var nästan 98 år gammal, och i fantastiskt bra form för sin ålder! Dessutom var hon en sån här snäll och god gammal tant, så man tyckte så mycket om henne. Hon var där därför att hon hade upptäckt en kul i sitt höger bröst. Hennes husläkare hade remitterat henne till Capio för att göra en undersökning. Mammografin visade något som liknade en tumör. Radiologen gjorde direkt efter en ultraljudsundersökning som konfirmerade hans tankar. Det var en malign tumör. Jag fick hålla ansikte medan jag hjälpte damen på med kläderne. Hon var jätteorolig för att det skulle vara cancer. Ingen sade något till henne. De sa åt henne bara att de skulle skicka provsvaren till husläkaren, och svaren skulle komma inom en vecka. Stackars gamla gumma. Hon var ju så söt. Men som radiografen sade; en så gammal människa dör inte av cancern, hon kommer dö med den. Det betyder väl då att hon inte kanske kommer leva så fruktansvärt mycket längre. Men hon kanske får hormonell behandling som ska se till att växandet av tumören upphör. De kommer sannolikt inte operera hennes bröst; hon är så gammal att komplikationsriskerna är så stora vid operation. Jag önskar henne all framtidig lycka.

Jag är trött efter en tredje natt med  för lite och dålig sömn...I natt så kanske det blir bra! *korsar alla fingrar och tår för mig själv*

..är igång! Första dagen idag har jag suttit hela dagen på MR med en radiograf vid namn Anne. Har kollat på alla bildeserier som blev tagna (ung. 20-25 olika idag). Dessutom fick jag läsa alla hänvisningar på patienterna, så jag hade något att leta efter på alla bilderna. Tyvärr är min diagnostiska förmåga inom MR mycket dålig...Men det var roligt att vädra diagnostiska teorier med radiografen. Programmet var fullpackad, så dagen gick väldigt fort. Hade dock lite svårt att ta mig upp imorse, fast det var pga ännu en natt med alldeles för lite sömn...
Vet inte riktigt vad som väntar imorgon, men jag kommer väl säkerligen att uppleva nya saker.
Hittils är inte Norgebesöket för illa, men jag brottas fortfarande med min knäppa förkylning som nu lyckligtvis gått in i slutfasen. Nu "bara" hostar jag. Hela tiden. Och snyter mig. Och nyser. Men jag är inte kraftlös längre som jag var tidigare....
Saknar dock min esklin...den plugghästen! ;P

..inför att åka tillbaka till Norge. Jag har precis kommit tillbaka till St.hlm efter tre hela månader i Norge, och nu måste jag tillbaka?

Människan, eller jag kanske ska prata för mig själv; Jag - är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att folk ska glömma bort mig. Jag är rädd för att ingen ska älska mig. Jag är rädd för att jag inte är saknat. Jag är rädd för att jag inte är önskad. Jag är rädd för att jag inte duger. Jag är rädd helt enkelt.
Men vem vet. Jag kanske kommer hinna utvecklas och få lite perspektiv på saker. Förhoppningsvis kommer jag lära mig mycket nyttigt om mig själv, min förmåga att kommunicera med annat vårdpersonal, samt om ämnerna generellt. Jag kanske står starkare som människa när jag är färdig med dessa fyra veckor.

Paniken inför att lämna min lägenhet, mina vänner, min träning och mina matvanor är stor. Nu måste jag ännu en gång leva under någon annans tak och ta hensyn till någon annan..Men framför allt vill jag inte lämna Micke igen. För varje gång vi träffades i somras, blev det svårare och svårare att släppa honom när antingen han eller jag skulle åka. Efter tre månader där man inte kan ses när man vill, vägrar jag mig för att åka igen, även om det denna gång bara är för tolv dagar, och sedan bara veckodagarna de två påföljande veckorna.

Jag trodde att vi iaf skulle ha hela denna veckan på oss innan jag åkte, att träffas när vi vill och känner att vi saknar varandra, men nu när jag kollar mitt veckoschema, och jag vet ung. hur hans schema ser ut, så ser jag hur dagarna har fyllts upp och att jag nu inte alls kommer kunna se honom särskilt mycket. Om vi ens kommer ses till helgen vet jag inte. Han är upptagen när jag är ledig. Och på söndag åker jag ju..Det känns jobbigt..Dessutom vill jag inte uttrycka detta inför honom, för jag vill inte att han ska tycka att jag är för jobbig, intens och kräver mer av honom än vad han kan ge.
Samtidigt ger detta mig en ångest därför att jag märker hur beroende jag har gjort mig av en enda människa. Och jag är så fruktansvärt rädd för att han ska tröttna på mig och tycka att jag är alldeles för "på" och jobbig. Att jag inte ger honom tillräckligt med andningsrum. Jag tar mig själv att planera mina dagar efter hur jag vet hans dagar ser ut. För att inte göra något svårt för honom eller att han ska behöva offra något han vill eller känner att han måste göra. Om han vill träffas, så ser jag till att det går i ordning. Men sällant vågar jag uttrycka ett behov för att träffa honom om inte han först har bekräftat att han känner samma sak. Många av mina handlingsmönster hänger kvar från i våras då allt var så osäkert. Jag vågar inte uttrycka mina behov för honom, för jag vill inte att han ska tycka att jag är jobbig och kräver för mycket. Jag vill inte att han ska känna sig så bunden att han inte kan andas. Om jag har lagt någon plan för hur jag vill att vi ska göra en dag, så vågar jag inte säga till honom hur jag tycker och tänker. När han då uttrycker det han har tänkt, planerat och vill göra och det inte är som jag har tänkt, blir jag ledsen. Men så vet jag att det är mitt eget fel därför att jag inte vågar säga vad jag vill. I rädslan för att han inte ska palla med mig och tycka att jag är för jobbig, så vågar jag inte prata med honom.
Usch, nu när jag skriver så här i ord, då ser jag hur sjukt det verkligen låter. Det det går ut på, är att jag i mitt bagage har med mig en liten tjej som är rädd för att bli lämnad för att hon har upplevt såna saker jämt i sin barndom. Hon ser till att jag gör mig så följdsam som möjligt för att ingen ska tycka att jag kräver för mycket av de och är beroende av de, tröttna på mig och därefter lämna mig. Jag är livrädd att göra mig helt sårbar inför Micke, även om det är det jag kanske behöver. Jag kan inte kräva av honom att han ska släppa alla sina känslor om jag inte kan det. Och jag vågar inte släppa alla känslor därför att det att ställa mig helt sårbar, "naken", krävande och beroende av någon gör mig livrädd. Om jag är helt sårbar och bara släpper allt, då är det så lätt att bli sårad. Samtidigt som att jag vet det är det jag måste göra om jag någonsin ska tillåta mig att verkligen älska, bli älskad och vara lycklig. MEN om Micke lämnar mig eller besluter att han inte tycker om mig längre, då vet jag inte vad eller hur jag skulle göra. Om jag då hade ställt mig helt öppen till honom, och något sådant hände, då känns det som att mitt hjärta skulle brista och smärtan skulle bli outhärdlig. Jag är så rädd. Jag kan inte kräva av honom att han ska offra av sin vardag för att tillmötesgå mina behov när de är så stora och fyllda med så mycket osäkerhet. Det värsta är att jag vet att det inte kommer gå i längden. Det kommer tära för mycket på mig, och inte minst honom. Han försöker allt han kan för att visa mig att han vill vara med mig, men jag besvarar alltid hans kärlek med osäkerhet och vid att ge uttryck för att jag inte litar på honom. Om jag fortsätter på det sättet, kommer han definitivt att tröttna i ren frustration av att inget han säger når fram till mig, därför att jag inte kan ta åt mig. Jag vet hur hjälplös han känner sig ibland när det gäller detta..Jag är så ledsen för att han måste handskas med detta. Det är en ond cirkel. Jag måste lära mig att älska mig själv, lära mig att ge efter och släppa allt, att göra mig sårbar, och att tillåta mig att vara beroende av en annan människa. Jag tycker så fruktansvärt mycket om honom, och jag vill inte att detta ska skita sig. Jag önskar verkligen att jag vågade släppa efter.
Gjorde jag det, och därmed litade fullkomligt på att han vill ha mig, tycker om mig, och saknar mig, osv, då skulle jag inte mina behov kanske vara så starka. Då skulle jag vara glad i vilket fall som helst, och njuta av de gångerna vi sågs ännu mer. Jag skulle kunna lämna honom i stockholm i fyra veckor därför att jag visste med säkerhet att han skulle finnas kvar när jag kom tillbaka..

Igår var ju insparken för de nya ettorna i skolan. Det var så konstigt att stå där och få frågor av fundersamma ettor. "Går du i tvåan eller?", "Nej, jag går i fyran", "oj, jaha! Hur känns det då? Då har du ju kommit långt!". Det kändes jättekonstigt när det plötsligt flög i mig att, javisst, jag går ju i ÅK4 nu...Det känns helt tokigt!
Tyvärr var jag inte alls på festhumör igår. Jag kände mig hemskt trött, och hade en liten självömkande känsla i bröstet. Egentligen ville jag bara åka hem med en stor godispåse och kolla film..Men jag brottades med mig själv hela kvällen, och när jag väl gick hem bestämde jag mig för att INTE köpa godis. Så jag gick hem vid halv tie, mestadels av vägen med Sofina. Lade mig på sängen med filt och allt. Var så sjukt frusen. Vaknade vid midnatt, och bäddade då ner mig på riktigt. Idag har jag varit duktig och städat min lilla lägenhet. Det kändes skönt!
Hade förresten en väldigt otrevlig dröm imorse. Den väckte upp mig och känslan satt i länge efter att jag hade vaknat..

Blir väl lite mys sen ikväll med min esklin..Ska iaf åka upp till Märsta en sväng och hjälpa honom städa..hahah..Det är så roligt med lite halvhjälplösa killar.. :P

...både inne och ute om man säger. Inte riktigt dagen detta heller känner jag. Det mesta skiter sig lite smått, och lyckast sätta en tråkig stämning inom mig. Imorse stod jag i affären och hade en 86% chokladkaka i handen. I sista sekunden ställde jag tillbaka den. Sedan gick jag ner och fikade hos Frida, och där fick jag världens godaste morotskaka. Jag beslöt att låta mig äta ett stycke därför att den var gjord på dinkel och rårörssocker. Det är ju helst det raffinerade sockret jag vill hålla mig borta från. Men hur nyttigt det var, kan man ju ifrågasätta...

Måste gratta min Micke med mycket väl godkänd prov för microsoft. Grattis esklin! Det förtjänade du. Du är bäst! :D

..idag har jag varit på gymmet igen. Det var första gången sedan februari (har varit där några gånger och simmat, men inte tränat på själva gymmet...). Först sprang jag över 30 minuter (!!!!!!!!!!!!!! JAG SPRANG SÅÅÅ LÄNGE!!!), sedan tränade jag rumpa, lår, mage och lite rygg. Det kändes väldigt skönt...Jag tycker att jag känner mig så fräsch när hela kroppen svettar som farao. Som att huden andas och alla slaggämnen hinner komma ut. Väldigt skönt.

Skickar över en puss, kram och lyckoönskningar till min esklin som har sitt prov nu. Jag tror på dig lilla gubben! Du e sååååå duktig! :D

...och jag är så fruktansvärt trött! Jag vill bara ligga på min säng, kolla på tv och bara slappa hela dagarna... Känner att jag borde börja träna igen, men måste tvinga mig ut. Inget överskott överhuvudtaget. Dessutom är jag så godissugen så jag nästan tror jag dör...Funderar på om jag ska släppa lite taget och tillåta mig själv mörk chocklad. typ 85%. Det vore väl inte så jäkla faligt. Då är man ju i vilket fall som helst mätt på två bitar. Men då känns det som att lite av poengen med hela godisledigheten försvinner. Poengen var ju att jag skulle bli av med mitt godisbegär. Men jag vet inte...Jag är en sån typ som blir tokig när jag nekar mig saker. Hela mitt "sjuka" förhållande till mat kommer tillbaka när jag blir så. Poengen med hela min viktminskning var ju att kicka mina dåliga vaner och få ett sundare förhållande till mat. Att mat är mat och inte sorg, ensamhet, belöning och straff. Jag orkar inte gå tillbaka till den tiden där jag vräkte i mig för sedan att må så jävla dåligt och kräka upp allt igen..Jag mådde inte bra under den tiden, och jag vill verkligen inte tillbaka. Men det är så förbannat svårt att hitta balansen. Att inte vingla på båda ytterpunkter; att vara icke-medveten och vräka i mig allt som finns, och att inte kunna unna mig något alls. Jag tror att kanske svaret kan finnas i en kurator eller psykolog. Någon som kan hjälpa mig ta fram och reda ut allt som har med mitt matbeteende att göra. Någon som kan hjälpa mig att bearbeta och lägga bakom mig detta en gång för alla. Men vad har hänt? Jag var ju så gott på väg. En period kändes det verkligen som att jag hade det hela under kontroll. Jag tränade, åt god mat med vettighet, och mådde allmänt bra. Jag åt godis på en tisdag om jag var sugen, men jag stoppade aldrig i mig mer än just vad jag behövde för att hejda begäret. Oftast räckte det med några bitar. Vad har hänt sedan dess? Vart och när tappade jag kontrollen? I februari då jag började slappa av mera och var nöjd med mig själv? Ledde min nya mest avslapnande förhållande till mat och mig själv hittils till att jag förlorade kontrollen och gick upp i vikt? Jag måste väl ha fattat att om jag skulle gå upp så mycket i vikt, så skulle jag må väldigt dåligt igen? Jag förstår inte vad som ska till för att jag ska hitta en balans. För att jag ska kunna unna mig själv något men inte allt och att det ska vara okej...

..och imorgon startar alvaret igen..
Sista dagen har spenderats med Micke. Var på en fantastiskt trefvlig taco-middag hos Urban igår kväll med Frida, Alex och hans tjej Kim, samt Sara som är Urbans nya inneboende. 
Idag började jag dagen med att göra scones åt oss till frukost, och sen slappade vi lite innan han åkte och lånade sina föräldrars bil. Vi åkte på Ikea och där fick jag tittat lite omkring och hämtat lite inspiration och nya ideer. Jag köpte grejer idag för lite över 700kr, men har även hittat ett soffbord som jag vill köpa, och ett litet bord till min nu nya microvågsugn (min hyresgäst över sommaren köpte den i frustration då han inte längre pallade med att göra sin frukost på spisen varje morgon..). Så jag åker väl tillbaka någon gång och köper när jag hittar lite tid och ännu en möjlighet att åka med bil..Dessutom var det ett par till saker på listan som jag inte fick tag på...Usch, känner paniken sprider sig när det gäller pengar...Hoppast verkligen jag har tillräckligt för att klara mig under de nästa månaderna..

Jaja, jag ska nog nalla..
Önskar alla en härlig kommande vecka, och lycka till till min esklin som ska plugga till sitt prov på torsdag. Det kommer gå hur bra som helst! :)