Söndag
Ännu en helg är förbi. Nästan. Ska ju inte vara på praktiken förrän kl. 14 imorgon. Har förresten fått en förmanande uppmuntran av språk- och rättskrivningsfantasten Stina att vara mer konsekvent vid användning av stor bokstäv i egennamn i denna blogg. Så från och med nu ska jag försöka vara duktig med det...
Åkte in till Oslo igår för att hälsa på. Det har varit MYCKET trevfligt. Först "shoppade" jag och Stina lite i Oslo City. Jag har äntligen köpt en ny plånbok. Välbehövd ska sägas. Iaf tyckte svärmor det. Sedan köpte jag en fin väska på rea. Det kan diskuteras om den är lika mycket behövd. Men jag ska nog få användning av den.
Vid middagstider åkte vi upp till Majorstua där vi lyxade till det med utomordentligt mumsig indisk mat. Antagligen den bästa jag ätit någon gång faktiskt. Recommenderas starkt! Kurry & Ketchup heter stället. Min kompis Benedicte kom förbi och gjorde oss sällskap också. Väldigt trevligt!
Vid sju åkte vi hem en sväng till Stina för att fixa till oss lite innan "The Copa Cobana Night" hos min kompis Fredrik och hans "sambo" och kompis Espen (de bara delar lägenhet alltså..). De hade tapetserat lägenheten i äkta Hawaii-stil, och de flesta festdeltagarna hade klädsel i samma stil. Om man pröjsade 50 spenn, fick man dricka ur deras bar, och det gjorde jag och Stina mycket väl. Jag drack något sånt som 10 drinkar, alla Piña Coladas och Strawberry Daquiries (inte riktigt säker på stavningen??). Det var jäkla gott. Fick lite bartender-träning av svenska Martin, så nu hoppas jag på att själv kunna göra lite exotiska drinkar hemma! :D
Det var kul att träffa nytt folk, dansa lite och allmänt kul. Vid halv två hade vi dock båda fått nog (Stina var lite leds eftersom ett påträngande, arsledansande as spillde rött vin över hela hennes klädning. Inte nog med det, men han var faktiskt tillräckligt fräck att inte be om ursäkt, utan påstå att det var hennes fel. Jävla idioten hade redan spillt rött vin över golvet och mina byxer tidigare på kvällen). Vi promenerade den halva kilometern till taxistället, köpte en bakad potatis var och delade bil med två killar som skulle samma vägen. Skönt att komma hem i bil för 40 spenn.
Idag vaknade jag till vid halv tolv och bestämde för oss båda att nu var det dags att kliva upp. Efter en härlig och uppfräschande dusch, åkte vi ned till stan och träffade Fredrik och Espen. Vi gick på Hell's Kitchen och åt en grymt god pizza till lunch, sen skrattade vi och pratade enda fram till halv fem. Då gick jag till bussen och åkte hem till kära Fredrikstad.
Nu gäller det att klämma ut så mycket mys och avslappning som möjligt innan man ännu en gång tar kväll. Imorgon börjar förhoppningsvis min sista praktikvecka. På fredag är det äntligen tillbaka till Stockholm (om allt går som det ska). Jag längtar!!
Önskar "alla" som läser detta en härlig ny vecka!
suck puck
Operationerna var väl i teorin spännande, men läkarna ignorerade mig och pratade inte med mig alls. Så jag fick inte stå steril och titta i såret och inte heller fick jag någon förklaring överhuvudtaget på vad och varför de gjorde som de gjorde. Eftersom att jag var så trött också, så satt jag bara i ett hörn och längtade hem till sängen.
Den första operationen var en snubbe som hade brutit sitt skenben igenom hela från ledspringan och nästan ner till ankeln. Såg helt sjukt ut på CT och MR bilderna.
Efter detta tog jag långlunch. Ca 1 1/2 timme. Haha. Efter lunch tittade jag in på en operation där en kvinna hade brutit sin lårhals. De bytte ut höftledskulan med en protes. En såkallad hemiprotes.
Den tredje operationen var också en sån där sjuk grej. En snubbe hade spelat fotboll och brutit både skenbenet och det lilla benet utanför (Tibia och Fibula). Benen var nästan i bitar. De fick först gå in och skruva ihop ytterbenet, sedan gick de in och satte ett stålrör där de fixerade skenbenet och skruvade till sist fast den. Det är ren titan han har i underbenet, men jag skulle tro han kan kalla sitt underben delvis robot. Shit, vad mycket skruvar och grejer han har i benet. Undrar om han kommer att pipa om han går igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen.
På väg hem var jag så himla trött att jag handlade mat i stan och tog bussen hem. Fixade en middag jag varit sugen på ett tag som gick raka vägen åt helvete. Usch.
Tror inte det blir något spingande på mig idag. Fick ett akut snurrighetsanfall sittande här i stolen. Äter chips och choklad och kollar på tv. Verkligen min dag idag känner jag. Tack och lov egentligen för att jag börjar kl. 14 imorgon. Då kan jag åtminstonde sova så länge jag vill.
Ska bli skönt när denna dag är över..
Hej Hopp!
Andra dagen på mottagningen. Mycket att göra idag.
Först var jag på gipsnings-kurs med en läkare och tre andra studenter. Rätt roligt. Lärde mig att lägga en gips för distala radius frakturer (en sorts fraktur kring handleden). Sedan gick jag med denna läkaren resten av dagen. Olika sorters patienter. Jag fick hämta in de, hjälpa till med gipsning, assistera vid excerbation av abcesser (tömning av böldliknande, vargrejer), sår-skift, och lite annat snacksigt. En kvinna hade fått en ganska ful lateral malleolus fraktur med felställningar. Detta är när man bryter ett ben nere vid ankeln. Vi fick sköta runt, om och dona lite. Assistera osv.
Fick ännu ett jobberbjudande. Hahaha..
Imorgon ska jag gå med Dokke. En äldre, excentrisk, lite humörsjuk snubbe som tydligen ska vara den duktigaste akut-ortopediska kirurgen på hela sjukhuset. Så imorgon blir det operationer. Känns roligt och läskigt..
Ny vecka, nya möjligheter!
Blev mycket tid iaf att fika med läkare, sjuksköterskor och diskutera ortopedi, kiropraktik, motion och dylikt. Pratade med min "chef". Hon frågade om jag inte ville vara med på operationer någon dag - eh, aaaaaah! gärna! Så hon ringde lika gärna den duktigaste ortopeden på stället och frågade om jag fick följa med honom en dag han opererar. Javisst, det var ju inga problem. Tror det blir nu på onsdag. Jag känner mig lite rädd. Han är tydligen en ganska speciell snubbe, lite äldre och kanske lite excentrisk. Men jag vet att han är extremt duktig i sitt ämne. Min mamma som jobbar som operationssköterska och då mest på ortopedi, har pratat om honom förut och sagt hur himla duktig han är. Han är tydligen bäst på traumatiska fall. Typ olyckor och sådant. Som sagt; läskigt! Fast lite spännade också. Jag blev mycket glad.
Eftersom att det finns mer att göra på eftermiddagarna, ska jag vara där 14-22 nu på torsdag och nästa måndag. Då är det bara akuta fall och inte kontroller mycket som det var idag. Då kanske man får se reponering av saker som är ur led och frakturer och allt. DET kan ju bli lite kul! :)
Söndagsmys
Jag vaknade vid halv tie. Då klev jag upp och satte igång att plocka undan på rummet hos Pappa där jag sover. Han har köpt en ny lägenhet och ska sälja huset. På tisdag kommer fotografen för att fota huset innan det läggs ut på marknaden. Det betyder att det måste vara ostökat, rent och alla personliga föremål måste ställas undan. Imorgon måndag ska det städas, och eftersom jag har praktik till ut på eftermiddagen, kände jag att jag fick plocka undan och fixa i rummet idag.
Vid halv tolv promenerade jag till Norun. Där fick jag leka och spela fotboll med härliga, lilla Marcus som nu blivit två år. Han är en riktig glad och förtroendefull liten pojk. En riktig mysklump som har världens mest levande leende.
Efter att Marcus badat och lagt sig för att sova lite, fikade Norun och jag. Det var mysigt att vara där.
Vid fyra på eftermiddagen fikk jag skjuts av Norun till Mamma. Där fick jag god middag. Norsk husmanskost; Lapskaus. Mumsigt! :)
Klockan sex åkte Mamma och jag ner till stan och gick på bio. Det var en riktigt härlig och fin norsk film som heter "Tatt av kvinnen" (tagen av kvinnan). Fanns ju några svenska skådisar med också, bla. Peter Stormare. Recommenderas!
Nu är det kväll, och jag ska om inte länge gå och lägga mig. Ska bli skönt faktiskt. Imorgon är en ny praktikvecka. Hoppas det blir kul. Det är "skadepolikliniken". Skadomottagningen helt enkelt. Dit man åker om man bryter ett ben, slår skallen i elementet och måste sy osv. Hoppas på lite action. Kanske kan jag även "manipulera" ortopederna att få följa med på någon spännande operation också ;)
Vi får se. Det ska bli skönt att få dagarna att gå iaf så man kan komma hem till sin älskling. Jag älskar verkligen min Micke. Han är den goaste som finns. Mitt hjärta helt enkelt. Har aldrig träffat någon som bryr sig så mycket om just mig, och är så omtänksam mot just mig. Känns lite overkligt. Men mycket trevlit! :)
Kramar till alla med en önskan om en god vecka till er.
Helg
Kvällen igår var mycket trevlig. Spenderades hos Mamma tillsammans med hennes pojkvän Morten. Vi åt italiensk middag, drack lite vin och kollade på norska idol och "detektimen". Någon engelsk däckare som var lite spännande faktiskt. Sov över och idag fixade mamma grym frukost. Sen åkte vi till Elgiganten och Mamma bjöd på brödrost och en stavmixer (vet inte vad det heter på svenska..skit samma..).
Slappat och fikat med Stina och Helena. Mycket trevligt! Åkte hem vid sex och åt två mackor till middag. Känner mig inte helt på topp, men är trött och lite "under the weather".
Känt mig lite sårbar hela dagen idag. Vet inte vad som är fel på mig faktiskt. Känt mig ensam hela dagen och kvällen också. Pallade inte att vara hemma själv, så jag hälsade på Farmor. Stackarn sitter ju själv mesta dels av dagarna också, om någon har rätt att känna sig ensam är det väl henne. Jo, jag är fånig, jag vet. Jag borde väl egentligen ha dåligt samvete. Löjligt att känna sig sårbar och ensam för att man är själv EN ENDA jäkla helg. Kan dock inte alltid kontrollera känslorna tyvärr. Ensamheten är nog min största "soft-spot" tror jag i "baggaget".
Nu ska jag nog lägga mig. Lika bra att försöka samla upp lite sömn innan en ny vecka börjar.
Internmedicinveckan över
Idag fick jag gå med sjuksköterskan Heidi som jag också jobbade med i tisdags. Hon är jättesöt. Först fick jag tre patienter på morgonen att "ta hand om". De klarade lätt att ta hand om sig själva, men jag fick igen mäta blodtryck, puls och temp på de. Känns kul egentligen! Har verkligen övat in blodtrycksmätarfunktionen hos mig själv denna veckan. Nyttigt, nyttigt! ;)
Sen fick jag gå med Heidi och läkaren för dagen på visiter. Det var väldigt intressant. Först satt vi på ett rum där vi gick igenom patient för patient. Läkaren kollade blodprov, mediciner och efter hur patienterna mådde, bestämde de vidare åtgärder. Jag lyckades följa samtalet utan problem och kände att jag fattade lite mer sen. Lärde mig verkligen något där :)
Efter lunch var det lunchutdelning till patienterna, och plötsligt var klockan ett. Lite lugnare på avdelningen idag, så då jag frågade Heidi om hon ville ha hjälp med något sa hon bara att hon tyckte jag skulle ta helg. Var ju sista praktikdagen och allt, så det var bara att åka hem och ha en härlig helg. Inte klagar man på detta direkt ;)
Nu är det ut och springa för duktiga tjejer! Blev ju inget i går iom att genomgången av alla kartonger tog hela eftermiddan och kvällen. Men inga problem att få in lite tid för spring-språng när man får gå så tidigt från sjukhuset! ;) muahaha!
Trevflig helg till "alla"! :P
Dag 4
Sen bara dåsade man omkring. Hjälpte lite med de sängliggande patienterna som behövde hjälp med tvätt och så. Bytte några blöjor, fikade och åt lunch. Vid alv två sa an att jag kunde gå hem eftersom det var så stilla där idag. Jahopp, så då åkte jag vid två. Helt okej tycker jag..
Idag tänkte jag gå igenom alla 20 kartonger som nu står uppradade här i vardagsrummet efter att mor, far och jag tömde vinden igår. Hoppas det blir lite roligt att gå igenom min barndoms minnen.
Kanske ska ut och springa sen också. Får ju antagligen inte tid med det imorgon.
Hej hopp!
Dag 3
Cellgiftsbehandling är ett sätt att döda cancercellerna innan de delar sig, så att celldelningen störs och cellerna dör istället. Tyvärr dödar de inte enbart cancercellerna, utan också kroppens egna celler. Detta drabbar viktigast kroppens vita blodkroppar och ibland röda blodkroppar. Risken för infektioner blir hög eftersom att kroppens vita blodkroppar är en del av immunförsvaret. Immunförsvaret sänks alltså betraktligt under cellgiftskurer.
Några av de som kommer får en såkallad adjunktiv behandling. En tilläggsbehandling helt enkelt. De har redan tagit bort cancern vid hjälp av operation och räknas som friska. Cellgifterna är helt enkelt en försäkring om att alla cancerceller är dödade och att inte några överlever efter operationen så att den kan utvecklas igen. De andra som kommer dit får en såkallad palliativ behandling. Detta vill säga en livsförlängande behandling. Dessa har redan cancerformer som inte kan göras något åt, gärna med spridning eller så kallade metastaser i andra organ eller skelettet.
Varje gång innan en cellgiftsbehandling, måste patienterna ta blodprov för att se hur det står till med de vita neutrofila, trombocyterna och de röda blodkropparna. Om de vita är för låga, kan inte den som får livsförlängande behandling få cellgifter då. Risken för infektioner blir alldeles för hög. Dessa ska ju må så bra som möjligt eftersom det inte finns någon möjlighet att göra de friska. Därför måste man överväga hur bra cellgifterna fungerar för de. Har de så mycket och svåra biverkningar, kan det vara så att deras livskvalitee blir bättre utan, även om detta kanske gör att de inte lever lika länge.
Ut ifrån vilka cancertyper de olika patienterna har, får de olika cellgifter. Dessa olika typerna ger givetvis olika och ibland ganska hemska biverkningar. Flox är en cellgiftstyp som ofta ges till människor med olika tarmcancrar, tex i colon (tjocktarmen). Denna kan ge många olika biverkningar, fast en generell biverkning är att de inte tål kyla. Typiskt är att de måste använda hanskar för att ta ut saker från kylskåp och frys, kan inte dricka kalla drycker, och på vintern känns det ibland till och med obehagligt att andas. Annat är att de kan få tex rinnande ögon, diahrré och neurologiska biverklingar som prickningar i huden, smärta och obehag helt enkelt.
En annan cellgiftsort som ges till bla. prostata- och bröstcancerpatienter kan ge neurologiska besvär så som prickningar i fingertoppar och tår. Den absolut vanligaste biverkningen vid denna behandlingen var dock att cellgifterna förstörde naglarna. Därför har patienterna på sig kylhandskar för att sänka blodflödet genom fingrarna så att cellgifterna inte når fram så lätt. Ganska hemskt egentligen! Där får stackarn sitta i över en timme med kalla handskar på sig..
Den första patienten jag träffade idag var där för första gången. Det var ganska underligt att sitta där med någon som fick information om detta för första gång och inte visste hur han skulle känna sig efter.
I mitten av maj i år hade han fått en ganska kraftig diarrhé som höll i sig. Dessutom kände han av några stickningar och stötar ner i benen. Han gick till läkarn och fick remiss till en colonoskopi. Detta är en undersökning där man går upp i tarmen från ändan med en kamera och tittar på hur det ser ut. Då hittade denna tumören. Efter detta fick han opereras ganska fort. De tog bort hela tumören. Efter någon dag sprack tarmen och de fick operera honom igen. Han låg på sjukhuset i 12 dagar med dren från magen och antibiotika efter att tarmen spruckit.
Sedan tog de reda på att han fått metastaser till levern och under denna tiden började han rasa i vikt. Han gick ner ung. 15-20 kilo på ganska kort tid. Han vet att han kommer dö av cancern och den cellgiftsbehandlingen han påbörjade idag enbart är ett sätt för honom att förlänga sitt liv. Ingen vet riktigt hur länge han kan leva, men vissa patienter har kunnat förlänga sitt liv med flera år. Det sköna med honom var att han hade fullt accepterat sitt tillstånd. "jaja, så fick jag cancer! Jag vill bara leva nu som vanligt den tiden man har kvar!". Det som är skrämmande är att han inte märkte av något alls förrän det redan var alldeles för sent och cancern hade spridit sig. Inte några symtom alls hade han innan diarrhén.
Jag träffade en kvinna idag också i femtiårsåldern som hade bröstcancer. Hon är med på en massa olika studier och får flera behandlingar. Därför får hon inte ha på sig kylhandskar. De hoppas hon ska bli frisk.
Träffade också en man med prostatacancer som hade metastaserat till skelettet. Han fick också denna behandlingen med kylhandskar. Han berättade att metastaserna i höften gav honom smärter i benen. Dessa förvärrades då han var i rörelse och undrade därför på om jag som kiropraktor hade några tips. Skulle han hålla sig i rörelse, eller skulle han vila? Vad ska jag säga? Jag vet ju inte exact varför han har problem i benen. Jag vet inte heller om han borde röra på sig som sjukgymnasten sagt, eller om han ska lyssna till kroppen och ta ett lugn när det gör för ont. Han har ju i princip en palliativ, alltså livsförlängande behandling, så han borde kanske försöka tänka på livskvaliteen? Jag vet inte. Jag tyckte det var mycket svårt. Speciellt då jag inte hade ett svar att ge honom.
Imorgon är det canceravdelningen som gäller. Här är patienterna mycket sjukare, och vissa är även kanske terminala, dvs döende.
Jag känner ett visst mått av ödmjukhet över dagen idag och imorgon. Jag har träffat och får träffa människor där de fått en sjukdom som i många fall associeras med döden. Det rör mig att de låter mig få en inblick i deras liv som sjuka. Detta är verkligen något att ta lärdom av som kommande terapeut. Även om detta inte kanske är så väldigt viktigt i mitt kommande yrke, så är det definitivt viktigt vad gäller människan i mig och de jag kommer att möta sedan. Människor i sårbara situationer där man verkligen känner av att livet är skört, men ändå så segt.
Jag känner mig lyckligt lottad.
Dag 2
Idag har jag varit på njuravdelningen. Som de flesta av er vet, är det ju meningen att jag ska ha observationspraktik. Jag ska alltså gå med någon och se vad som händer helt enkelt.
Nährå, inte idag inte. Sjuksköterskan jag gick med var en riktig sköning. Utan att ens fråga mig om jag kände mig trygg eller hade gjort liknande förut, sa hon åt mig att mäta blodtryck, puls och temp på patienterna på våran grupp, samt hjälpa till med tvätt och att re sängar. Jahopp, har inte tagit ett blodtryck på ett halvår minst, men det var ju bara att hämta en blodtrycksmätare och stetoskop och sätta igång helt enkelt. Lite kul eftersom jag tycker om att kunna känna att jag bara kan få hoppa i saker utan att stampa någon på tårna, det är ändå så jag lär mig bäst, men här var det verkligen bara tacksamt om man vågade ta för sig lite. Man får faktiskt använda lite sund förnuft ibland. Samt att hjälpa till och underlätta där man kan när man ser att de runt en är överarbetade. Om en patient frågar efter en kopp kaffe med två sockerbitar, är det ju lätt för mig att hämta en mugg och göra detta så att sjuksköterskorna och undersköterskorna kan koncentrera sig om viktigare saker som inte jag kan åstakomma.
Jag gjorde verkligen bort mig hos första patienten jag var hos. Fast det var roligt ändå. Tycker jag. Haha.
Först och främst var jag tvungen att göra blodtrycksmätningen fyra gånger innan jag kände mig säker på resultatet. Sedan när jag frågade om jag kunde ta en temp och lägga sig på sidan (sjuksköterskan hade sagt åt mig att be honom lägga sig på sidan), sade han "jaha, det här var ju gammaldags!". Jag ignorerade honom och insisterade att han skulle lägga sig på sidan. Han gjorde som jag sa. Med tempen i ena handen och andra handen som lyfte upp ena skinkan, letade jag efter anus. Jag hittade inget anus. Det tog några sekunder innan jag fattade att snubben faktiskt inte har ett rumphål längre eftersom han är stomiopererad och har en "bajspåse" på magen. Då jag utbröt min förvåning sa han; "ja, som sagt; detta var gammaldags. De brukar placera den under min arm".
Jag var faktiskt tvungen att skratta ganska högt, inom mig givetvis.
Sedan har man kallats fittkärring och annat lustigt idag då jag och hon jag gick med skulle hjälpa att tvätta en äldre Härre. Han kallas för "Gammal (namn)", därför att han är så sur jämt. Detta uttrycket med gammal framför namnet betöd i äldre dagar att personen var "djävulsk". Han var verkligen hemsk! Fast man kan verkligen inte någonstans ta åt sig av sånt. Då skulle man ju inte må bra. Man kan ju inte ta honom allvarligt hellre. Klyps och bits och slår. Bitska mannen! Stackarn är ju bara gammal och senil. Samt att han har mycket ont. På slutet at livet så där. Inte konstigt att vissa som levt ett helt liv och bara varit snälla hela tiden (denna farbrorn hade tydligen det), plötsligt går över ibland till andra sidan när de väl inte mår bra längre.
Har ju lagt mig lite i assistentrollen idag faktiskt. De var så jäkla stressade att jag sprang omkring och gjorde vad jag kunde för att göra det lite lättare för de. Men jag har haft ganska kul idag. Jag gillar när jag får ta lite friheten att prova på grejer och inte känna att jag måste fråga om det är okej att jag gör så eller si. Dessutom kände jag att jag kunde fråga om allt, utan att någon fråga kändes fånig. Hur skulle jag kunna veta något som helst när jag inte varit där förut? Sjuksköterskan tyckte jag var mycket skön som sade saker rakt ut. Hon frågade imorse till frukosten om jag tyckte att äggen såg klara ut snart. Jag svarade att jag inte vet hur ägg ser ut när de är klara. Då var hon tvungen att skratta. "Helt rätt!"
Well well..Trodde jag skulle få ledigt på fredag, men fick idag veta av hon som har ansvarat för att fixa denna praktiken åt mig, tyckte jag skulle hitta någonstans att vara på fredag så att hon inte känner dåligt samvete när hon ska skriva under praktikpapprerna att jag varit där en hel vecka. Jag frågade avdelningsledaren på A2 och de ville jättegärna ha mig där. Trevfligt jue! :)
Så då kanske jag igen får möjligheten att kolla lite blodtryck. Nais! Dock hade det varit mycket nais att ha ledigt. Om jag inte hade sagt nåt eller frågat, hade hon säkert skrivit under på papprerna ändå. Men där har du mig. Alldeles för ärlig på vissa saker.
Nu är det snart mat hos Mamma. Tack o lov. Jag hungrar snart ihjäl!
Imorgon är det cancermottagningen på grannstadens sjukhus som gäller. Hoppas det blir spännande.
Praktik
Denna vecka ska jag ha praktik i internmedicin.
Idag har jag varit på dialysavdelningen och följt tre stycken patienter som får dialys i fem timmar, tre gånger i veckan pga njursvikt av olika orsaker. Dialys är en ganska fiffig behandling där patienterna blir uppkopplade till en komplicerad maskin som helt enkelt renar deras blod för giftstoffar, reglerar saltbalansen, och tömmer de för vätska som de pga njursvikten inte själv kan filtrera igenom njurerna och kissa ut. Patienterna kissar lite eller inget själva. Varje gång en patient kommer in för dialys, måste de väga sig innan och efter dialysen. Innan dialysen vägs de för att bedömma hur mycket vätska som ska dras från deras blod (de flesta som går varannan dag behöver tömmas för ungefär tre liter vätska, som sagt för att de inte kan kissa ut något själva). Sedan väger de sig efter de har haft dialysen för att se vad deras normalvikt är. Detta kallas torrvikt. Sedan nästa gång de kommer och vägs igen innan dialysen, så bestäms hur mycket vätska som ska dras medan dialysen pågår ut ifrån hur mycket de gått upp i vikt sedan senaste torrvikt.
Patienterna som får dialys har antingen en kateter eller något som kallas fistel. Katetern är fäst uppe på höger sida av bröstkorgen. Denna har opererats in i en ven och har två stycken utgångar. En fistel är helt enkelt en operation som görs i underarmen eller överarmen där man syr ihop en ven och en artär så att det blir en jättestor ådra. i Denna ådra sticker man två hål i olika höjder som fungerar som utgångshål.
När de kopplas till dialysapparaten fästes två slanger i utgångshålen. Den ena slangen kallas artärslang och den andra kallas venslang. Från artärslangen dras blodet ut av kroppen och igenom slangen som förs igenom de olika delar av dialysapparaten. Blodet går här igenom olika filter som ska fånga upp slaggprodukterna och extravätskan som ska filtreras ut. Samtidigt som blodet förs igenom olika filter, finns en reningsvätska bestående av en starkt sur vätska, en bikarbonatvätska (som är starkt basisk), och renat vatten som också hjälper till att rena blodet samt reglerar syra-bas-balansen. När blodet har gått igenom hela dialysapparaten förs den sedan igenom en sista filter som kollar att det inte finns blodproppar och liknande innan det förs tillbaka till kroppen igenom det som kallas venslangen. På detta sättet filtreras blodet genom dialysapparaten många gånger inom de 4-5 timmar som patienterna sitter där.
Den ena patienten jag träffade idagfick njursvikt under sin graviditet för två år sedan. Hon hade för mycket proteiner i blodet som förstörde njurfunktionen (jag fick ingen riktig förklaring till varför..). Den andra patienten hade diabetes, haft hjärnblödning och lite annat som ledde till njursvikten Den tredje var lite svår att prata med eftersom han var lite dement, så där har jag ingen aning.
Njurerna är ett ganska så fint organ, och de kan klara sig helt fint på så lite som 25% av normalfunktion. Kroppen är rätt duktig på att kompensera för lägre njurfunktion. De som får dialys har en njurfunktion på under 10%.
Vissa av patienterna som får dialys är kroniker som väntar på transplantationer. De pratade idag om en patient som föddes med njursvikt och sedan detta har fått njurtransplantation fyra gånger. Nu förra veckan fick han den hittils femte njuren. Den stod han i transplantationskö för att få i över sju år. Hela denna tiden har han varit tvungen att få dialys fem-sex dagar i veckan. Nu efter operationen som gick jättebra, har han inte behövt dialys, utan kan kissa själv, promenera och fungerar bra. Sjuksköterskorna på avdelningen som givetvis lär känna sina patienter mycket väl igenom de ibland tusentals gångerna som de är där, blir alldeles till sig varje gång någon får en njure och klarar sig väl sedan. Inte alla transplantationer är så vällyckade.
Det finns ju en hel del patienter som är kroniker, men ändå inte kan få en transplantation. Detta för att de ofta har så många andra sjukdomar och deras kroppar skulle inte palla av operationen eller den omfattande behandlingen som tillkommer efter operationen med immunsuppimerande mediciner (immunsupprimerande mediciner trycker ner immunförsvaret. Detta för att immunförsvaret inte ska uppfatta det nya organet som främmande och därmed stöta bort och förstöra det).
Kanske inte så himla intressant för någon att läsa detta. Själv tyckte jag det var ganska kul idag. Lärde mycket nytt och det är kul att få veta lite mer om något man inte kunde särskilt mycket om.
Imorgon ska jag följa en sjuksköterska på njuravdelningen. Detta är patienter som ligger inne på avdelningen och vårdas för olika tillstånd som har med njurerna att göra. Vi får väl se, men hoppas det blir roligt och givande!
The calm before the storm?
Grejen är bara att jag inte orkar gå runt i mitt destruktiva, självförödigande beteende och stressande oro för allt som kan gå åt helvete. När allt kommer till allt så ordnar det mesta sig till det bästa och livet är alldeles för helvetes kort för att jag ska gå omkring och trampa ner mig själv för så att göra vad som helst för att andra ska bekräfta mig och få upp mitt humör en aning, när man kan spara en hel jävla massa tid och energi vid att bekräfta sig själv och börja tycka om sig själv och inte minst begripa att man duger precis som man är. Om jag börjar tycka om mig själv som jag är, kommer jag förmodligen inte ha samma behov av att göra saker för andra för att de ska berätta för mig att jag duger. Jag kan börja göra saker för mig själv istället. Och folk kommer antagligen fortfarande att tycka att jag duger precis som jag är.
Jag är så jävla leds på min trygga, självdestruktiva grotta.
Ja för fasiken!
Jag är fin, snygg, trevlig, god, smart, härlig och en ressursstark människa som duger gott precis som hon är.
Hojdå!
Hade mitt sista barnkalas i lördags med Mia. Dvs, godis, chips, ballonger og annat i div. pastellfärger satte standarden för prinsesskalaset, dock visade all spriten till något mycket mindre oskyldigt. Jag lyckades bli helt kanakas (kan inte ens komma ihåg sist jag var så här berusad) och detta fick jag lätt betala för igår helt fram till ung. 5 på eftermiddan då jag blev lite mer mig själv.
Idag ska det förhoppningsvis shoppas. Jag har fortfarande ingenting att ha på mig i Mimmi och Puttes bröllop på lördag. Även fast det borde ge mig ångest, känner jag inget ens i närheten. Hittar jag inget, så hittar jag inget. Kan inte göra mer för farao.
Dessutom har jag ett lite löfte till mig själv att försöka sluta svära. Låter alldeles hemskt och verkar lika malplasserad som ciggen i min hand.
God jul!