Pandora's Ask

Luften har blivit kallare. Krispigare. Jag brukar tycka om det. På ett sätt. Samtidigt sörjer jag sommaren som än en gång är förbi. Den är så kort. Det blir så stressigt. Man MÅSTE vara ute och ha njuta av solen, vädret, värmen och alla somriga aktiviteter. Det tar på krafterna. Men man gör det. För man måste. Innan man vet ordet av det är sommaren borta. Har vädret vart bra, måste man ju ha en solbränna att visa upp, annars kunde man lika gärna vart förutan sommaren.

Nu är den över. Visst, det är fortfarande t-shirt varmt om dagarna, men onekligen har något ändrats. Yllekoftan känns inte längre för varm på kvällen.

Den sista veckan har jag även känt mig ledsen lite då och då. Utan särskilt anledning. Utan någon befogat anledning alls faktiskt. Vad är det frågan om? En liten höstdeppis på gång eller? Med en märkbart försvinnande solbränna, försvinner även livslusten. Plötsligt känner jag mig jättelåg. Plötsligt tycker jag inte om mig själv. Plötsligt känns allt så meningslöst, och plötsligt försvinner känslan av att veta vem jag är. Jag vet inte längre vad jag vill med mitt liv. Inget känns kul, inget lockar. Det enda man ser i horisonten är ändlösa dagar som man måste ta sig igenom med en förhoppning om att svaret finns på andra sidan.

Undrar om livslusten finns i huden då. Ju mer solbränna, ju bättre humör?

Suck.