Pandora's Ask

Tillhör man mina kiropraktiska omgivningar skulle man kunna tro att detta inlägg handlar om kiropraktisk teknik.

Men icke.

Mycket i livet handlar om att anpassa sig. Til varandra, till vardagen, till jobbet, till ett schema, till dygnsrytmen etc.
Jag kan förstå att man måste kunna anpassa sig något för att kunna passa in i samhället, men faktum är att det känns som att allt jag gör om dagarna är att anpassa mig.

Först ska man anpassa sig till skolan som genomgår en utredning från Högskoleverket eller nåt, så de har inte tid med vår uppsats. De har preliminärt skjutit fram inlämningen en månad, men inga datum är än så länge spikade. Vi får helt enkelt anpassa oss. När skolan finner det för gott, får man avboka det man eventuellt hade inbokat så att man kan få lämna in, opponera på, försvara, lämna in slutversion och bli färdig skiten någon gång.

Sen är det den helvetes statistiken som måste göras i förbindelse med arbetet. Det finns två som hjälper oss/ska hjälpa oss med den. Den ena ska jag träffa idag och då jag frågade igår när det passar för henne att träffas, sa hon att vi får höras idag. Så jag sitter här och anpassar mig så att jag på ett ögonlock ska hoppa ut ur dörren och ta mig till henne när hon väl kommer på att det passar för henne. 

Den andra statistiksnubben är inte bättre. Jag skickade ett mail igår och frågade när han hade möjlighet att träffa oss. Jag skrev inget om den här veckan eller nästa, och på det sättet fick han en möjlighet att välja ganska fritt, och kanske till och med komma med flera alternativ. Men nej. Det passar för honom imorgon kl. 14. Varken mer eller mindre. Sen frågar han när det passar för oss. Som om det betyder något? Det passar för honom imorgon kl. 14. Punkt. Då är det väl inte så mycket mer att säga om den saken? Då blir det imorgon kl. 14. Nu är det så att jag råkar fylla år imorgon, och därför är jag nog lite extra bitterfitta över att jag måste anpassa mig till honom.

Dessutom har jag nu också skaffat mig jobb. Ett jobbigt jobb där man sliter arslet av sig för att göra andra nöjda. Där också får man anpassa sig. När passar det dem att jag får komma och jobba? Dessutom är det schemum-flexiblum-tendenser där. En av mina kompisar som jobbar där får veta tidigast dagen innan när hon jobbar dagen efter. I och för sig säger hon att detta bara är temporärt då folk fortfarande är på semester och hela stället förmodligen fortfarande är lite i semestermodus och det är svårt att skriva ut några ordentliga scheman. Men ändå. Jag hoppas i fortsättningen att man kanske kan få veta någon vecka i förväg hur ens schema ser ut så att man kan lyckas planera in lite saker UTOM jobbet. Men jag anpassar mig. Det är trots allt ett jobb. Jag får trots allt betalt för att jobba arslet av mig, utan att behöva torka rumpor för en gångs skull. Så jag anpassar mig.

Nu har jag ju också flyttat in med min pojkvän. Man går från att bo själv i en liten etta där man bestämmer allt och inte behöver anpassa sig till något eller någon, till att flytta in i en lägenhet där i princip allt blir gemensamt. Och jag anpassar mig ska ni veta. Anpassar mig som järnet. Missförstå mig rätt, han anpassar sig nog också järnet. Jag vet att jag nog inte är den enklaste människan att bo ihop med. Inte har han heller uttryckt att jag måste ändra några beteenden och anpassa mig, men man måste ju. Så man gör. Man anpassar sig. Hela tiden. 

Nu är jag trött. Jag är så fruktansvärt trött. Och det värsta är att om jag just nu fick strunta i allt och göra exact vad jag ville, så skulle jag förmodligen fortsätta göra samma sak. Därför att jag helt enkelt inte vet vad jag vill. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, vart jag vill bo, vad jag vill göra, vem jag vill umgås med eller något annat struntish-strunt. 

Jag är så anpassad att jag inte ens har någon vilja kvar.