Den där tunnelbanan

Jag vet inte hur folk uppfattar det i allmänhet, men jag tycker inte att tunnelbanan är en plats för raggning.

Utan att låta skrytsam, så händer faktiskt relativt ofta att någon kille söker ögonkontakt och smajlar lite väl mycket där han sitter några platser bort, eller Gud förbjude, mitt emot mig.

Jag blir så pinligt berörd att jag med en påfallande rodnad i ansiktet stirrar obönhörligt ut genom fönstret, alternativt blir extremt koncentrerad på tidningen/boken jag har i handen.

Varför, varför?

Snälla nån, respektera detta. Det är (nästan) lika irriterande som när folk som pratar i telefonen tycker det är lämpligt att involvera hela vagnen att de vart med om en gyn-undersökning samma dag och vad undersökaren råkade hitta.

Eller när prepubertala killar ska leka alfa-hanne. Alternativt tjejgäng som skriker och garvar hämningslöst.

Ge mig frid i min bubbla. När jag sitter på tunnelbanan vill jag helst bara sitta i min egen dimma. Det är trots allt den enda platsen och stunden i min vardag då jag inte kan göra så mycket annat än att sitta på arslet, vara uttryckslös och inte behöva prestera.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback