Pandora's Ask

Undrar om det går att laga mig.

Det jag kommer skriva härnäst kommer kanske vara det mest klyshiga och patetiskt "romantisk komedi"-liknande jag någonsin har skrivit. Det får vara.

Jag har tappat bort mig. Jag är vilse helt enkelt. Och igår kväll kom jag på något som jag ju mer tanke jag ägnar åt det, låter vettigare och vettigare;

Ett hjärta som sörjer och är ledsamt är inte brustet. Ni vet, "broken hearted". Det är faktiskt mycket levande och fungerar alldeles utmärkt. Nej, ett brustet hjärta är det hjärtat som inte känner något alls, utan är i princip nollställd. Varken stor sorg eller glädje eller något annat i känsloväg. 

Det här är alltså mig. Och så har jag nog också vart ett bra tag. Jag vet inte riktigt vad som har vart anledningen till att jag kommit hit, men jag misstänker att det är olika saker. Vad gör att man slutar känna? Antagligen har det hänt att jag vart så sorgsen av någon eller några anledningar att min kropp, hjärna eller vad det nu är har helt enkelt bara stängt av för att det inte har orkat känna mer. Jag har haft ett sorgset hjärta vid flera tillfällen, och jag kan säga att det är inte alls lika trist som att inte känna något alls. Kan man inte känna sorg kan man heller inte känna kärlek och glädje.

Det finns en sådan vacker människa i mitt liv som gör allt för att jag ska må bra och vara glad. Och sen kan jag inte ge detta tillbaka i den mängd personen förtjänar.

Det är milt sagt förtvivlande.