Pandora's Ask

Jag upptäcker att min stora referenspunkt vad gäller upplevelser är tunnelbanan. Det tycker jag personligen är lite patetiskt. Jaja, inget att göra åt för tillfället.

I går kväll anlände jag Ropsten station vid 2010 efter ett tio timmars arbetspass.

Jag går igenom spärren och blir medveten om en liten pojke på sisådär 6 år som står och rycker i dörren till Pressbyrån som stängde kl. 20 medan han ger ifrån sig en serie utrop som mest kan likna vredesutbrott, fast i en urmänniskas anda. Inget konsekvent och konstant gallskrik, utan mer som "AAAAAAAAHH!!!" (en liten paus) "AAAAAAAAAHH!!" (paus), osv.

Jag skakar lite på huvudet och fortsätter färden uppför rulltrappan. Pojken och hans Mamma följer i mina spår, och även på rulltrappan får plötsligt pojken en ny ropattack. Han är så arg att han skakar. 

Väl uppe på perrongen tar jag plats på en bänk medan jag väntar på tåget som ska anlända. Pojken upptäcker en godisautomat, men Morsan fortsätter att gå förbi.

Pojken ropar efter henne; "Hörru! Såg du inte eller??".
Mamman svarar; "Jo, jag såg den."
Pojken fortsätter, nu i en mer hysterisk och skrikande ton; "Men är du dum i huvvet eller?!?!".
Mamman svarar fortfarande lika lugnt; "Nej, jag är inte dum i huvudet.".
Pojken; "Men jag vill ha Coca-Cola!".
Mamman; "Du får ingen Coca-Cola så som du bär dig åt."
Pojken; GALLskrikande; "JAG VILL HA COCA-COLAAAAAAAAAAAA!!"

Mamman tar tag i pojkens öra och drar honom in i en tunnelbanavagn.

Jag lotsas inte ha sett Mammans "misshandel", och rör mig mot en helt annan tunnelbanavagn.

Helt andra former för relativt olagliga åtgärder rullade i snabb-bio i mitt huvud.