Pandora's Ask

Detta har nog varit den värsta dagen jag haft på väldigt väldigt länge. Jag kan inte ens komma ihåg någon dag då jag varit så långt nere. Tårorna har legat i en stor klump i halsen hela dagen. Det började då jag stod i duschen på morgonen. Jag kände verkligen att detta inte var dagen, och önskade genast att den skulle vara över. Sedan när jag gick till skolan tog jag ut 600 kronor från bankomaten för att jag skulle betala för min rock. Då jag kom fram till skolan kände jag mig bara allmänt låg. Helena tyckte jag såg lite vissen ut - och det stämde säkert.

Klinikdagen började i receptionen med de vanliga receptionsgöromål. Då Malin kom upp vid 10 gick jag för att hämta pengarna som hon skulle få för rocken. Jag kände genast att något var fel då jag tog upp plånboken. Jag behövde inte ens leta panisk i alla fickor. Jag visste vad som hade hänt. Jag hade stoppat in kortet i bankomaten, tryckt kod, tryckt in 600 kronor, godkänt, tagit ut kortet, stoppat det tillbaka i plånboken och gått därifrån.

Huvudet är inte på plats. Det känns som att jag lämnar kvar det hemma varje gång jag går ur dörren. Jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte fokusera, jag vill inte vara kvar i Stockholm, men jag inte heller åka till Norge. Jag vill bara ut och bort från allt. Ta ledigt från allt i mitt liv, eftersom jag nu inte ens orkar tanken på plugg, att bli kiropraktor, träna, träffa kompisar. Ingenting är tilltalande. Jag vill bara så lång bort som det går att komma på obestämd tid. Känslorna är en enda stor röra också. Jag gråter nästan jämt.

Vad är det som är fel på mig? Jag vet inte om det är någon bra ide att åka bort heller. Det känns som att man bara flyr från alla problem som ändå kommer finnas kvar när man väl kommer tillbaka. Jag vet inte heller om det skulle göra mig lyckligare. Just nu känner jag ingen glädje heller vid tanken att åka bort.

Men stannar jag här i norden en minut längre, kommer jag å kvävas.