Pandora's Ask

..inför att åka tillbaka till Norge. Jag har precis kommit tillbaka till St.hlm efter tre hela månader i Norge, och nu måste jag tillbaka?

Människan, eller jag kanske ska prata för mig själv; Jag - är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att folk ska glömma bort mig. Jag är rädd för att ingen ska älska mig. Jag är rädd för att jag inte är saknat. Jag är rädd för att jag inte är önskad. Jag är rädd för att jag inte duger. Jag är rädd helt enkelt.
Men vem vet. Jag kanske kommer hinna utvecklas och få lite perspektiv på saker. Förhoppningsvis kommer jag lära mig mycket nyttigt om mig själv, min förmåga att kommunicera med annat vårdpersonal, samt om ämnerna generellt. Jag kanske står starkare som människa när jag är färdig med dessa fyra veckor.

Paniken inför att lämna min lägenhet, mina vänner, min träning och mina matvanor är stor. Nu måste jag ännu en gång leva under någon annans tak och ta hensyn till någon annan..Men framför allt vill jag inte lämna Micke igen. För varje gång vi träffades i somras, blev det svårare och svårare att släppa honom när antingen han eller jag skulle åka. Efter tre månader där man inte kan ses när man vill, vägrar jag mig för att åka igen, även om det denna gång bara är för tolv dagar, och sedan bara veckodagarna de två påföljande veckorna.

Jag trodde att vi iaf skulle ha hela denna veckan på oss innan jag åkte, att träffas när vi vill och känner att vi saknar varandra, men nu när jag kollar mitt veckoschema, och jag vet ung. hur hans schema ser ut, så ser jag hur dagarna har fyllts upp och att jag nu inte alls kommer kunna se honom särskilt mycket. Om vi ens kommer ses till helgen vet jag inte. Han är upptagen när jag är ledig. Och på söndag åker jag ju..Det känns jobbigt..Dessutom vill jag inte uttrycka detta inför honom, för jag vill inte att han ska tycka att jag är för jobbig, intens och kräver mer av honom än vad han kan ge.
Samtidigt ger detta mig en ångest därför att jag märker hur beroende jag har gjort mig av en enda människa. Och jag är så fruktansvärt rädd för att han ska tröttna på mig och tycka att jag är alldeles för "på" och jobbig. Att jag inte ger honom tillräckligt med andningsrum. Jag tar mig själv att planera mina dagar efter hur jag vet hans dagar ser ut. För att inte göra något svårt för honom eller att han ska behöva offra något han vill eller känner att han måste göra. Om han vill träffas, så ser jag till att det går i ordning. Men sällant vågar jag uttrycka ett behov för att träffa honom om inte han först har bekräftat att han känner samma sak. Många av mina handlingsmönster hänger kvar från i våras då allt var så osäkert. Jag vågar inte uttrycka mina behov för honom, för jag vill inte att han ska tycka att jag är jobbig och kräver för mycket. Jag vill inte att han ska känna sig så bunden att han inte kan andas. Om jag har lagt någon plan för hur jag vill att vi ska göra en dag, så vågar jag inte säga till honom hur jag tycker och tänker. När han då uttrycker det han har tänkt, planerat och vill göra och det inte är som jag har tänkt, blir jag ledsen. Men så vet jag att det är mitt eget fel därför att jag inte vågar säga vad jag vill. I rädslan för att han inte ska palla med mig och tycka att jag är för jobbig, så vågar jag inte prata med honom.
Usch, nu när jag skriver så här i ord, då ser jag hur sjukt det verkligen låter. Det det går ut på, är att jag i mitt bagage har med mig en liten tjej som är rädd för att bli lämnad för att hon har upplevt såna saker jämt i sin barndom. Hon ser till att jag gör mig så följdsam som möjligt för att ingen ska tycka att jag kräver för mycket av de och är beroende av de, tröttna på mig och därefter lämna mig. Jag är livrädd att göra mig helt sårbar inför Micke, även om det är det jag kanske behöver. Jag kan inte kräva av honom att han ska släppa alla sina känslor om jag inte kan det. Och jag vågar inte släppa alla känslor därför att det att ställa mig helt sårbar, "naken", krävande och beroende av någon gör mig livrädd. Om jag är helt sårbar och bara släpper allt, då är det så lätt att bli sårad. Samtidigt som att jag vet det är det jag måste göra om jag någonsin ska tillåta mig att verkligen älska, bli älskad och vara lycklig. MEN om Micke lämnar mig eller besluter att han inte tycker om mig längre, då vet jag inte vad eller hur jag skulle göra. Om jag då hade ställt mig helt öppen till honom, och något sådant hände, då känns det som att mitt hjärta skulle brista och smärtan skulle bli outhärdlig. Jag är så rädd. Jag kan inte kräva av honom att han ska offra av sin vardag för att tillmötesgå mina behov när de är så stora och fyllda med så mycket osäkerhet. Det värsta är att jag vet att det inte kommer gå i längden. Det kommer tära för mycket på mig, och inte minst honom. Han försöker allt han kan för att visa mig att han vill vara med mig, men jag besvarar alltid hans kärlek med osäkerhet och vid att ge uttryck för att jag inte litar på honom. Om jag fortsätter på det sättet, kommer han definitivt att tröttna i ren frustration av att inget han säger når fram till mig, därför att jag inte kan ta åt mig. Jag vet hur hjälplös han känner sig ibland när det gäller detta..Jag är så ledsen för att han måste handskas med detta. Det är en ond cirkel. Jag måste lära mig att älska mig själv, lära mig att ge efter och släppa allt, att göra mig sårbar, och att tillåta mig att vara beroende av en annan människa. Jag tycker så fruktansvärt mycket om honom, och jag vill inte att detta ska skita sig. Jag önskar verkligen att jag vågade släppa efter.
Gjorde jag det, och därmed litade fullkomligt på att han vill ha mig, tycker om mig, och saknar mig, osv, då skulle jag inte mina behov kanske vara så starka. Då skulle jag vara glad i vilket fall som helst, och njuta av de gångerna vi sågs ännu mer. Jag skulle kunna lämna honom i stockholm i fyra veckor därför att jag visste med säkerhet att han skulle finnas kvar när jag kom tillbaka..