Påskegodt!
Ja, då var vi hemma i familjdysharmonin. Det är helt otroligt hur dysfunktionelt förhållande min syster och jag har. Och varje gång man försöker reda ut saker, så bara skriker hon och vägrar lyssna överhuvudtaget. Hon är ju verkligen världens martyr - Nu står hon inne i köket och gråter i min pappas famn: "det är samma sak varje gång! hon är så...".
Det är klart att det alltid finns två sidor av en sak, och jag kan lätt erkänna att jag inte varit någon ängel och har minst lika stor skuld i sakerna som min syster, men jag vägrar reda ut saker med någon som bara skriker. Inte fan tänker jag ens engagera mig i någon som uppför sig på det sättet. tror hon verkligen att jag ens orkar bry mig eller lyssna när det är så? Något av de värsta jag vet är folk som inte kan prata som folk - och jag ställer mig helt ointresserad till något som helst när man inte kan försöka behärska sig.
Jag känner att jag verkligen måste hejda mig för att inte säga åt henne att dra åt helvete.
Glad påsk!
Kanon!