Dag 3
Varit på cancermottagningen idag. Där fick jag lära mig en del om cytostatica behandlingar, dvs cellgifter. Patienterna som kommer till mottagningen kommer dit för att få cellgiftsbehandling.
Cellgiftsbehandling är ett sätt att döda cancercellerna innan de delar sig, så att celldelningen störs och cellerna dör istället. Tyvärr dödar de inte enbart cancercellerna, utan också kroppens egna celler. Detta drabbar viktigast kroppens vita blodkroppar och ibland röda blodkroppar. Risken för infektioner blir hög eftersom att kroppens vita blodkroppar är en del av immunförsvaret. Immunförsvaret sänks alltså betraktligt under cellgiftskurer.
Några av de som kommer får en såkallad adjunktiv behandling. En tilläggsbehandling helt enkelt. De har redan tagit bort cancern vid hjälp av operation och räknas som friska. Cellgifterna är helt enkelt en försäkring om att alla cancerceller är dödade och att inte några överlever efter operationen så att den kan utvecklas igen. De andra som kommer dit får en såkallad palliativ behandling. Detta vill säga en livsförlängande behandling. Dessa har redan cancerformer som inte kan göras något åt, gärna med spridning eller så kallade metastaser i andra organ eller skelettet.
Varje gång innan en cellgiftsbehandling, måste patienterna ta blodprov för att se hur det står till med de vita neutrofila, trombocyterna och de röda blodkropparna. Om de vita är för låga, kan inte den som får livsförlängande behandling få cellgifter då. Risken för infektioner blir alldeles för hög. Dessa ska ju må så bra som möjligt eftersom det inte finns någon möjlighet att göra de friska. Därför måste man överväga hur bra cellgifterna fungerar för de. Har de så mycket och svåra biverkningar, kan det vara så att deras livskvalitee blir bättre utan, även om detta kanske gör att de inte lever lika länge.
Ut ifrån vilka cancertyper de olika patienterna har, får de olika cellgifter. Dessa olika typerna ger givetvis olika och ibland ganska hemska biverkningar. Flox är en cellgiftstyp som ofta ges till människor med olika tarmcancrar, tex i colon (tjocktarmen). Denna kan ge många olika biverkningar, fast en generell biverkning är att de inte tål kyla. Typiskt är att de måste använda hanskar för att ta ut saker från kylskåp och frys, kan inte dricka kalla drycker, och på vintern känns det ibland till och med obehagligt att andas. Annat är att de kan få tex rinnande ögon, diahrré och neurologiska biverklingar som prickningar i huden, smärta och obehag helt enkelt.
En annan cellgiftsort som ges till bla. prostata- och bröstcancerpatienter kan ge neurologiska besvär så som prickningar i fingertoppar och tår. Den absolut vanligaste biverkningen vid denna behandlingen var dock att cellgifterna förstörde naglarna. Därför har patienterna på sig kylhandskar för att sänka blodflödet genom fingrarna så att cellgifterna inte når fram så lätt. Ganska hemskt egentligen! Där får stackarn sitta i över en timme med kalla handskar på sig..
Den första patienten jag träffade idag var där för första gången. Det var ganska underligt att sitta där med någon som fick information om detta för första gång och inte visste hur han skulle känna sig efter.
I mitten av maj i år hade han fått en ganska kraftig diarrhé som höll i sig. Dessutom kände han av några stickningar och stötar ner i benen. Han gick till läkarn och fick remiss till en colonoskopi. Detta är en undersökning där man går upp i tarmen från ändan med en kamera och tittar på hur det ser ut. Då hittade denna tumören. Efter detta fick han opereras ganska fort. De tog bort hela tumören. Efter någon dag sprack tarmen och de fick operera honom igen. Han låg på sjukhuset i 12 dagar med dren från magen och antibiotika efter att tarmen spruckit.
Sedan tog de reda på att han fått metastaser till levern och under denna tiden började han rasa i vikt. Han gick ner ung. 15-20 kilo på ganska kort tid. Han vet att han kommer dö av cancern och den cellgiftsbehandlingen han påbörjade idag enbart är ett sätt för honom att förlänga sitt liv. Ingen vet riktigt hur länge han kan leva, men vissa patienter har kunnat förlänga sitt liv med flera år. Det sköna med honom var att han hade fullt accepterat sitt tillstånd. "jaja, så fick jag cancer! Jag vill bara leva nu som vanligt den tiden man har kvar!". Det som är skrämmande är att han inte märkte av något alls förrän det redan var alldeles för sent och cancern hade spridit sig. Inte några symtom alls hade han innan diarrhén.
Jag träffade en kvinna idag också i femtiårsåldern som hade bröstcancer. Hon är med på en massa olika studier och får flera behandlingar. Därför får hon inte ha på sig kylhandskar. De hoppas hon ska bli frisk.
Träffade också en man med prostatacancer som hade metastaserat till skelettet. Han fick också denna behandlingen med kylhandskar. Han berättade att metastaserna i höften gav honom smärter i benen. Dessa förvärrades då han var i rörelse och undrade därför på om jag som kiropraktor hade några tips. Skulle han hålla sig i rörelse, eller skulle han vila? Vad ska jag säga? Jag vet ju inte exact varför han har problem i benen. Jag vet inte heller om han borde röra på sig som sjukgymnasten sagt, eller om han ska lyssna till kroppen och ta ett lugn när det gör för ont. Han har ju i princip en palliativ, alltså livsförlängande behandling, så han borde kanske försöka tänka på livskvaliteen? Jag vet inte. Jag tyckte det var mycket svårt. Speciellt då jag inte hade ett svar att ge honom.
Imorgon är det canceravdelningen som gäller. Här är patienterna mycket sjukare, och vissa är även kanske terminala, dvs döende.
Jag känner ett visst mått av ödmjukhet över dagen idag och imorgon. Jag har träffat och får träffa människor där de fått en sjukdom som i många fall associeras med döden. Det rör mig att de låter mig få en inblick i deras liv som sjuka. Detta är verkligen något att ta lärdom av som kommande terapeut. Även om detta inte kanske är så väldigt viktigt i mitt kommande yrke, så är det definitivt viktigt vad gäller människan i mig och de jag kommer att möta sedan. Människor i sårbara situationer där man verkligen känner av att livet är skört, men ändå så segt.
Jag känner mig lyckligt lottad.
Cellgiftsbehandling är ett sätt att döda cancercellerna innan de delar sig, så att celldelningen störs och cellerna dör istället. Tyvärr dödar de inte enbart cancercellerna, utan också kroppens egna celler. Detta drabbar viktigast kroppens vita blodkroppar och ibland röda blodkroppar. Risken för infektioner blir hög eftersom att kroppens vita blodkroppar är en del av immunförsvaret. Immunförsvaret sänks alltså betraktligt under cellgiftskurer.
Några av de som kommer får en såkallad adjunktiv behandling. En tilläggsbehandling helt enkelt. De har redan tagit bort cancern vid hjälp av operation och räknas som friska. Cellgifterna är helt enkelt en försäkring om att alla cancerceller är dödade och att inte några överlever efter operationen så att den kan utvecklas igen. De andra som kommer dit får en såkallad palliativ behandling. Detta vill säga en livsförlängande behandling. Dessa har redan cancerformer som inte kan göras något åt, gärna med spridning eller så kallade metastaser i andra organ eller skelettet.
Varje gång innan en cellgiftsbehandling, måste patienterna ta blodprov för att se hur det står till med de vita neutrofila, trombocyterna och de röda blodkropparna. Om de vita är för låga, kan inte den som får livsförlängande behandling få cellgifter då. Risken för infektioner blir alldeles för hög. Dessa ska ju må så bra som möjligt eftersom det inte finns någon möjlighet att göra de friska. Därför måste man överväga hur bra cellgifterna fungerar för de. Har de så mycket och svåra biverkningar, kan det vara så att deras livskvalitee blir bättre utan, även om detta kanske gör att de inte lever lika länge.
Ut ifrån vilka cancertyper de olika patienterna har, får de olika cellgifter. Dessa olika typerna ger givetvis olika och ibland ganska hemska biverkningar. Flox är en cellgiftstyp som ofta ges till människor med olika tarmcancrar, tex i colon (tjocktarmen). Denna kan ge många olika biverkningar, fast en generell biverkning är att de inte tål kyla. Typiskt är att de måste använda hanskar för att ta ut saker från kylskåp och frys, kan inte dricka kalla drycker, och på vintern känns det ibland till och med obehagligt att andas. Annat är att de kan få tex rinnande ögon, diahrré och neurologiska biverklingar som prickningar i huden, smärta och obehag helt enkelt.
En annan cellgiftsort som ges till bla. prostata- och bröstcancerpatienter kan ge neurologiska besvär så som prickningar i fingertoppar och tår. Den absolut vanligaste biverkningen vid denna behandlingen var dock att cellgifterna förstörde naglarna. Därför har patienterna på sig kylhandskar för att sänka blodflödet genom fingrarna så att cellgifterna inte når fram så lätt. Ganska hemskt egentligen! Där får stackarn sitta i över en timme med kalla handskar på sig..
Den första patienten jag träffade idag var där för första gången. Det var ganska underligt att sitta där med någon som fick information om detta för första gång och inte visste hur han skulle känna sig efter.
I mitten av maj i år hade han fått en ganska kraftig diarrhé som höll i sig. Dessutom kände han av några stickningar och stötar ner i benen. Han gick till läkarn och fick remiss till en colonoskopi. Detta är en undersökning där man går upp i tarmen från ändan med en kamera och tittar på hur det ser ut. Då hittade denna tumören. Efter detta fick han opereras ganska fort. De tog bort hela tumören. Efter någon dag sprack tarmen och de fick operera honom igen. Han låg på sjukhuset i 12 dagar med dren från magen och antibiotika efter att tarmen spruckit.
Sedan tog de reda på att han fått metastaser till levern och under denna tiden började han rasa i vikt. Han gick ner ung. 15-20 kilo på ganska kort tid. Han vet att han kommer dö av cancern och den cellgiftsbehandlingen han påbörjade idag enbart är ett sätt för honom att förlänga sitt liv. Ingen vet riktigt hur länge han kan leva, men vissa patienter har kunnat förlänga sitt liv med flera år. Det sköna med honom var att han hade fullt accepterat sitt tillstånd. "jaja, så fick jag cancer! Jag vill bara leva nu som vanligt den tiden man har kvar!". Det som är skrämmande är att han inte märkte av något alls förrän det redan var alldeles för sent och cancern hade spridit sig. Inte några symtom alls hade han innan diarrhén.
Jag träffade en kvinna idag också i femtiårsåldern som hade bröstcancer. Hon är med på en massa olika studier och får flera behandlingar. Därför får hon inte ha på sig kylhandskar. De hoppas hon ska bli frisk.
Träffade också en man med prostatacancer som hade metastaserat till skelettet. Han fick också denna behandlingen med kylhandskar. Han berättade att metastaserna i höften gav honom smärter i benen. Dessa förvärrades då han var i rörelse och undrade därför på om jag som kiropraktor hade några tips. Skulle han hålla sig i rörelse, eller skulle han vila? Vad ska jag säga? Jag vet ju inte exact varför han har problem i benen. Jag vet inte heller om han borde röra på sig som sjukgymnasten sagt, eller om han ska lyssna till kroppen och ta ett lugn när det gör för ont. Han har ju i princip en palliativ, alltså livsförlängande behandling, så han borde kanske försöka tänka på livskvaliteen? Jag vet inte. Jag tyckte det var mycket svårt. Speciellt då jag inte hade ett svar att ge honom.
Imorgon är det canceravdelningen som gäller. Här är patienterna mycket sjukare, och vissa är även kanske terminala, dvs döende.
Jag känner ett visst mått av ödmjukhet över dagen idag och imorgon. Jag har träffat och får träffa människor där de fått en sjukdom som i många fall associeras med döden. Det rör mig att de låter mig få en inblick i deras liv som sjuka. Detta är verkligen något att ta lärdom av som kommande terapeut. Även om detta inte kanske är så väldigt viktigt i mitt kommande yrke, så är det definitivt viktigt vad gäller människan i mig och de jag kommer att möta sedan. Människor i sårbara situationer där man verkligen känner av att livet är skört, men ändå så segt.
Jag känner mig lyckligt lottad.
Kommentarer
Trackback