Pandora's Ask

Känner mig märkligt uppåt om dagarna. Ångesten har tacksamt nog varit låg och närmast intetbefinnande i stort hela sommaren nu och början till hösten. Känns skönt. Jag vet att det är en del saker som ändrat sig i skallen på sistonde..eller dvs, iaf igång att ändra på sig..Det är en process på gång! Fast ändå kan jag inte sluta tänka på mig själv som en tidsinställd bomb där det kommer spricka snart igen. Jag vet inte. Vintern är ju på gång också, och då brukar jag ha rätt svåra perioder. Man kanske ska sluta fokusera på vad som kan hända, och heller njuta av de dagarna där man faktiskt mår som man tänker sig att en normal människa mår?

Grejen är bara att jag inte orkar gå runt i mitt destruktiva, självförödigande beteende och stressande oro för allt som kan gå åt helvete. När allt kommer till allt så ordnar det mesta sig till det bästa och livet är alldeles för helvetes kort för att jag ska gå omkring och trampa ner mig själv för så att göra vad som helst för att andra ska bekräfta mig och få upp mitt humör en aning, när man kan spara en hel jävla massa tid och energi vid att bekräfta sig själv och börja tycka om sig själv och inte minst begripa att man duger precis som man är. Om jag börjar tycka om mig själv som jag är, kommer jag förmodligen inte ha samma behov av att göra saker för andra för att de ska berätta för mig att jag duger. Jag kan börja göra saker för mig själv istället. Och folk kommer antagligen fortfarande att tycka att jag duger precis som jag är.

Jag är så jävla leds på min trygga, självdestruktiva grotta.

Ja för fasiken!
Jag är fin, snygg, trevlig, god, smart, härlig och en ressursstark människa som duger gott precis som hon är.