Ångest
Ångesten läcker sakta men säkert ut som en gift.
Den lägger sig i hela kroppen och genomsyrar all vävnad.
Den gör så att man aldrig känner en sekunds total frid och lugn.
Även när man skrattar och tänker på annat,
finns den ändå där i periferin.
Aldrig är man fri.
Att skriva uppsats är som att dra på en stor elakartad tumör.
Ett stort svart knyte, en dimma, ett moln.
En 100 kilos rygga som man aldrig kan ta av sig.
Den får alla muskler att värka.
Den får en att vela gråta.
Den får en att känna sig galen och tokig.
Den får en att vela skrika.
Den får dig att vela riva dig i håret.
Den är där alltid.
Den har ett eget liv som du har gett den.
Den flåsar dig i nacken.
Hela tiden.
Den lägger sig i hela kroppen och genomsyrar all vävnad.
Den gör så att man aldrig känner en sekunds total frid och lugn.
Även när man skrattar och tänker på annat,
finns den ändå där i periferin.
Aldrig är man fri.
Att skriva uppsats är som att dra på en stor elakartad tumör.
Ett stort svart knyte, en dimma, ett moln.
En 100 kilos rygga som man aldrig kan ta av sig.
Den får alla muskler att värka.
Den får en att vela gråta.
Den får en att känna sig galen och tokig.
Den får en att vela skrika.
Den får dig att vela riva dig i håret.
Den är där alltid.
Den har ett eget liv som du har gett den.
Den flåsar dig i nacken.
Hela tiden.
Kommentarer
Trackback