Pandora's Ask

Jag tror och hoppas att jag är en god människa. Jag vet att jag vill alla väl och att jag inte klarar av tanken på att utnyttja någon. Ändå så känner jag mig så elak. Jag känner mig inte som en god människa 75% av tiden även fast jag antagligen är det. I stort alltså. Det är väl ingen andra än moder Theresa som är det(?).

En gång då jag var fem år gammal, kommer jag ihåg en gång då Mamma nattade mig. Jag satt i min säng och hon satt på sängkanten. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag kommer ihåg att det fanns ett kort på mig över min säng. Ett fint kort där jag hade på mig min jättefina, rosa klädning i min moster och morbrors bröllop då jag var fyra år gammal. Jag pekade på kortet och Mamma sa; Ja, där var du en fin flicka. Nu är du bara en ful flicka.

Jag antar att såna situationer håller sig kvar i minnet av en anledning. En självdestruktiv anledning. Det är så lätt att bli den människan andra förväntar att man är. Speciellt när det är ens Mamma som förväntar sig det. Det jag försöker säga är att om jag känner mig som en hemsk, elak och ful människa, då blir det väl lätt så att jag beter mig på det viset också?

Till alla er som läser min blogg, Som känner mig. Som vet vem jag är: Förlåt. Förlåt så mycket för alla de gånger då jag varit den där människan som jag inte vill vara. 

Och förlåt för allt detta skrivandet som mycket väl kan verka löjligt för er. Jag vet inte riktigt vad som hände, men helt plötsligt kom många minnen fram, och jag behövde skriva av mig. Ni behöver ju inte läsa om ni inte vill.