Sjuk?
Ibland kan jag ha riktiga ångestkänslor. De dagar då jag vaknar med den känslan i solar plexus, sprider den sig ut som en våg av skräck i hela kroppen. Jag skakar och känner mig svag i hela kroppen. En rädsla och nervositet på en och samma gång som fullständigt slår ut min kropp. Andningen blir snabb och ytlig och knäna viker sig alldeles för lätt.
Jag vet aldrig vad som triggar en sån episod, men allt jag företar mig den tagen, allt jag tänker på behandlas i denna ångestvåg. Tex om jag tänker på min ekonomi (eller brist på passar nog bättre), även om jag har den under relativ kontroll, så triggar det nya vågar av skräck som skjuter genom kroppen från kärnan i magen. Tänker jag på uppsatsen sker samma sak, även om jag tror vi kommer fixa detta.
Just nu för några minuter sedan var det något annat. Då jag flyttade in med älsklingen nyss var jag tvungen att sortera och göra mig av med en massa eftersom jag flyttade in i en redan möblerad och fixad lägenhet. Detta ledde till att jag var oerhört kritisk över allt jag sorterade mig igenom. Var jag överhuvudtaget något som helst osäker på om jag behövde något, gjorde jag mig av med detta. Det som triggade skräckvågen alldeles nyss var att jag tänkte på en fin värmeljuslykta i tre delar som min älskling gav mig i present efter en Thailandresa han gjorde för ett och ett halvt år sedan. Han hade en likadan hemma själv och jag frågade om han kunde köpa en åt mig som jag då kunde ha i min egen lägenhet eftersom jag tyckte den var så fin. Då jag flyttade nu, så bestämde jag mig för att ge den till Myrorna eftersom jag var tvungen att bli av med saker, men också för att jag visste att han hade en likadan hemma. Jag resonerade med att; inte behöver man ju två? Tyvärr. Nu. Två månader senare slår skräckvågen igenom min kropp när jag inser att jag har gett bort något fint som min älskling har gett mig. Han har av sitt hjärtas godhet spenderat sina "hard earned" cash, köpt en present åt mig, burit omkring på denna under resan och tagit med sig den hem. Och så har jag bara gett bort den? Bara sådär? Utan tanke? Hade jag haft den kvar, hade den vart ett minne av honom. Och ett minne av min före detta lägenhet. Mitt första riktiga hem i Stockholm stad.
Jag kommer ihåg att den känslan kunde vara väldigt stark då jag var yngre. Till helt sjuka proportioner. Min Mamma kunde ge mig någon mat eller annat som jag skulle ta med mig på någon utflykt eller till skolan, och jag kommer ihåg att jag aldrig ville slänga omslagspappret, maten eller det jag fått i en papperskorg då jag inte behövde det. Det kändes som ett svek mot min Mamma. Precis som jag kände nyss med värmeljuslyktan från min pojkvän. Jag gick regelrätt omkring och sparade på sopor därför att det kändes som att jag slängde bort kärleken jag fick av min mor. Och nu har jag slängt en del ut av kärleken jag fått av min pojkvän? Tänk om något nu skulle hända med honom? Då kanske jag går omkring och känner att jag helt utan vidare har slängt något som var värdefullt utan att jag förstod att det var värdefullt?
När jag tänker igenom detta måste jag ändå säga att jag har sympati för dem som utvecklar vissa tvångssyndrom.
Jag vet aldrig vad som triggar en sån episod, men allt jag företar mig den tagen, allt jag tänker på behandlas i denna ångestvåg. Tex om jag tänker på min ekonomi (eller brist på passar nog bättre), även om jag har den under relativ kontroll, så triggar det nya vågar av skräck som skjuter genom kroppen från kärnan i magen. Tänker jag på uppsatsen sker samma sak, även om jag tror vi kommer fixa detta.
Just nu för några minuter sedan var det något annat. Då jag flyttade in med älsklingen nyss var jag tvungen att sortera och göra mig av med en massa eftersom jag flyttade in i en redan möblerad och fixad lägenhet. Detta ledde till att jag var oerhört kritisk över allt jag sorterade mig igenom. Var jag överhuvudtaget något som helst osäker på om jag behövde något, gjorde jag mig av med detta. Det som triggade skräckvågen alldeles nyss var att jag tänkte på en fin värmeljuslykta i tre delar som min älskling gav mig i present efter en Thailandresa han gjorde för ett och ett halvt år sedan. Han hade en likadan hemma själv och jag frågade om han kunde köpa en åt mig som jag då kunde ha i min egen lägenhet eftersom jag tyckte den var så fin. Då jag flyttade nu, så bestämde jag mig för att ge den till Myrorna eftersom jag var tvungen att bli av med saker, men också för att jag visste att han hade en likadan hemma. Jag resonerade med att; inte behöver man ju två? Tyvärr. Nu. Två månader senare slår skräckvågen igenom min kropp när jag inser att jag har gett bort något fint som min älskling har gett mig. Han har av sitt hjärtas godhet spenderat sina "hard earned" cash, köpt en present åt mig, burit omkring på denna under resan och tagit med sig den hem. Och så har jag bara gett bort den? Bara sådär? Utan tanke? Hade jag haft den kvar, hade den vart ett minne av honom. Och ett minne av min före detta lägenhet. Mitt första riktiga hem i Stockholm stad.
Jag kommer ihåg att den känslan kunde vara väldigt stark då jag var yngre. Till helt sjuka proportioner. Min Mamma kunde ge mig någon mat eller annat som jag skulle ta med mig på någon utflykt eller till skolan, och jag kommer ihåg att jag aldrig ville slänga omslagspappret, maten eller det jag fått i en papperskorg då jag inte behövde det. Det kändes som ett svek mot min Mamma. Precis som jag kände nyss med värmeljuslyktan från min pojkvän. Jag gick regelrätt omkring och sparade på sopor därför att det kändes som att jag slängde bort kärleken jag fick av min mor. Och nu har jag slängt en del ut av kärleken jag fått av min pojkvän? Tänk om något nu skulle hända med honom? Då kanske jag går omkring och känner att jag helt utan vidare har slängt något som var värdefullt utan att jag förstod att det var värdefullt?
När jag tänker igenom detta måste jag ändå säga att jag har sympati för dem som utvecklar vissa tvångssyndrom.
Kommentarer
Trackback