Living on the edge
Scenario;
Jag ska ta mig till Karolinska institutet. Jag kikar ut igenom fönstret och konstaterar att det är molnigt. Det är mycket molnigt och man funderar ifall det skulle kunna börja regna. Jag drar slutsatsen att jag chansar på att det går bra och tar mig inte tid att stoppa ett paraply i väskan.
Jag stänger utgångsdörren bakom mig, låser och går ner i trapphuset. Då jag öppnar dörren ser jag att små droppar har börjat slå mot marken. Igen vurderar jag risken; kommer jag bli dygnsur eller kommer det gå bra? Ska jag gå tillbaka en halv våning, låsa upp dörren och hämta en paraply. Efter tre sekunders funderande drar jag än en gång slutsatsne att det säkert kommer gå bra och tar mig inte tiden att hämta paraplyt.
Medan jag promenerar till bussen blir regndropparna tyngre och tätare. Nu tänker jag åtminstonde INTE gå tillbaka och hämta paraplyt.
Kommer fram till St.Eriksplan. Det spöregnar och jag försöker hitta rätt busshållsplats. I mitt kutande fram och tillbaka tre gånger över vägen för att hitta rätt buss som ska ta mig till Karolinska, konstaterar jag att det nog hade varit värt att stoppa ett paraply i väskan.
Även nu då jag sitter torr och trygg inne på Ki's bibliotek och tittar ut på Guds hysteriska gråtande, kan jag inget annat än konstatera att det verkligen hade varit värt att stoppa ett paraply i väskan.
Jag ska ta mig till Karolinska institutet. Jag kikar ut igenom fönstret och konstaterar att det är molnigt. Det är mycket molnigt och man funderar ifall det skulle kunna börja regna. Jag drar slutsatsen att jag chansar på att det går bra och tar mig inte tid att stoppa ett paraply i väskan.
Jag stänger utgångsdörren bakom mig, låser och går ner i trapphuset. Då jag öppnar dörren ser jag att små droppar har börjat slå mot marken. Igen vurderar jag risken; kommer jag bli dygnsur eller kommer det gå bra? Ska jag gå tillbaka en halv våning, låsa upp dörren och hämta en paraply. Efter tre sekunders funderande drar jag än en gång slutsatsne att det säkert kommer gå bra och tar mig inte tiden att hämta paraplyt.
Medan jag promenerar till bussen blir regndropparna tyngre och tätare. Nu tänker jag åtminstonde INTE gå tillbaka och hämta paraplyt.
Kommer fram till St.Eriksplan. Det spöregnar och jag försöker hitta rätt busshållsplats. I mitt kutande fram och tillbaka tre gånger över vägen för att hitta rätt buss som ska ta mig till Karolinska, konstaterar jag att det nog hade varit värt att stoppa ett paraply i väskan.
Även nu då jag sitter torr och trygg inne på Ki's bibliotek och tittar ut på Guds hysteriska gråtande, kan jag inget annat än konstatera att det verkligen hade varit värt att stoppa ett paraply i väskan.
Kommentarer
Trackback