Officiellt
Jag lämnade in nycklarna till lägenheten igår. Det vill säga; jag lade dem i ett kuvert. Skrev mitt namn, lägenhetsnummer och telefonnummer utanpå.
Sedan åkte jag i 45 minuter till Solna och där släppte jag ner dem i ett nyckelfack. Helan processen tog 10 sekunder.
Sen var det klart. Jag kommer aldrig att sätta mina fötter i den lägenheten igen. På något sätt är jag ledsen för det, absolut. Eller, inte direkt ledsen heller. Det är bara att det finns så många minnen. Den lägenheten blev min tillflyktsort då världen utanför blev för orättvis, elak eller farlig. Det var första platsen i Stockholm där jag kunde känna mig som hemma och slappna av helt och hållet. Nu är den borta. Nu ska den gå till någon annan. Någon som förmodligen inte kommer uppskatta den på samma sätt som jag. Det behöver ju inte betyda att de uppskattar den på fel sätt, utan bara annorlunda.
Jag önskar nu att jag hade tagit mig tid att låsa in mig i lägenheten en sista gång och säga ett andligt farväl till denna tillflyktsort. Bara att se och andas in den en sista gång.
Nu kommer den att ändras. Den kommer fylla upp dem krav som nästa hyresgäst har. Skulle jag knacka på om ett halvår och fråga om jag fick komma in en sväng, så skulle jag förmodligen inte ens känna igen den. Inte som min egen åtminstonde.
Med detta har också något annat tagit slut. Hela Pax-fenomenet. Pax-tiden. Pax-gänget. Nu finns det enbart några tapra själar kvar som själva kommer försvinna om ett år.
Ett kapittel är definitivt avslutat. Ett nytt har börjat. Mitt liv som flexibel student byts ut mot vuxenlivet med socialstatus som sambo, jobb och mer ansvar.
Jag tror äntligen jag börjar förstå dessa krypningar och känslor av rastlöshet jag har haft de senaste veckorna. Och mina ångestfyllda och stressade drömmar jag har varje natt.
Jag vill inte bli vuxen.
Sedan åkte jag i 45 minuter till Solna och där släppte jag ner dem i ett nyckelfack. Helan processen tog 10 sekunder.
Sen var det klart. Jag kommer aldrig att sätta mina fötter i den lägenheten igen. På något sätt är jag ledsen för det, absolut. Eller, inte direkt ledsen heller. Det är bara att det finns så många minnen. Den lägenheten blev min tillflyktsort då världen utanför blev för orättvis, elak eller farlig. Det var första platsen i Stockholm där jag kunde känna mig som hemma och slappna av helt och hållet. Nu är den borta. Nu ska den gå till någon annan. Någon som förmodligen inte kommer uppskatta den på samma sätt som jag. Det behöver ju inte betyda att de uppskattar den på fel sätt, utan bara annorlunda.
Jag önskar nu att jag hade tagit mig tid att låsa in mig i lägenheten en sista gång och säga ett andligt farväl till denna tillflyktsort. Bara att se och andas in den en sista gång.
Nu kommer den att ändras. Den kommer fylla upp dem krav som nästa hyresgäst har. Skulle jag knacka på om ett halvår och fråga om jag fick komma in en sväng, så skulle jag förmodligen inte ens känna igen den. Inte som min egen åtminstonde.
Med detta har också något annat tagit slut. Hela Pax-fenomenet. Pax-tiden. Pax-gänget. Nu finns det enbart några tapra själar kvar som själva kommer försvinna om ett år.
Ett kapittel är definitivt avslutat. Ett nytt har börjat. Mitt liv som flexibel student byts ut mot vuxenlivet med socialstatus som sambo, jobb och mer ansvar.
Jag tror äntligen jag börjar förstå dessa krypningar och känslor av rastlöshet jag har haft de senaste veckorna. Och mina ångestfyllda och stressade drömmar jag har varje natt.
Jag vill inte bli vuxen.
Kommentarer
Trackback