Demented
Som rubriken antyder, känner jag mig inte helt som mig själv idag. Det började med att jag sov urdåligt inatt och vaknade var och varannan timme. Sen gick jag i skolan och var lite fnittrig pga denna sömnbrist i samband med spänningen inför infektionstentan. Jag kan bara berätta att det antagligen gick så bra att detta skulle kunna bli den andra tentan jag under min femåriga utbildning spikar. ;)
Efter tentan var det som tradition tillsäger; dags för tentafika.
Idag slog jag på stort och köpte både en biskvi och en kopp kaffe. Bad idea kan jag ju meddela.
Låt oss säga att jag är lite känslig för ämnet koffein. Detta ämnet i kombination med ämnet socker gör att jag efter en halvtimmes tid kan beskrivas som 10 duracellkaniner på speed. Känslan i kroppen är att den vibrerar okontrollerat och känslan i huvudet är att tankarna flyger så fort att jag inte ens hinner uppfatta vad jag tänkte på.
Detta vill alltså säga att jag i princip sitter och svettas på plats. Käften går kontinuerligt utan en paus för inandning. Jag blir torr i munnen och känner mig dehydrerad, och gestikuleringen tar en sådan form att allt och alla i åtminstonde en och en halv meters radie borde vara i ständig rädsla för en plötslig örfil eller vält/krossning.
Detta stadie brukar hålla i sig en till två timmar. Sedan kommer the major (CRASH)landing. Då är jag också som nerdrogad, fast på lugnande och sövande medikamenter.
Jag lyckades ganska väl att undvika landningen då vi gick ut på en speedprommis runt ena sjön i Solna efter fikat och innan lunch. Sen återfick jag också några krafter från thai-maten och (coka) colan till lunch.
Kl. 14 var det dags för KFS-möte. Det gick hyffsat. Fast kl. 15 var det fikapaus. Jag var så himla upptagen med att prata med trevliga kollegor att jag glömde bort mig. Innan jag visste ordet av det, hade jag smällt i mig en rejäl bit kärleksmums samt en till kopp kaffe.
Jag vet inte riktigt hur jag resonerade då jag tog till mig av detta fikat. Förslagsvis kan vi väl säga att jag inte tänkte alls. Men att gå på samma speedsmäll var outhärdligt för min kropp. Plötsligt under mötet när Rektorn presenterade årets studier och C-uppsatser, fick jag för mig att framför hela rummet presentera mig och tacka alla medverkande medlemmar för deras insats i vår studie - att denna insats var ovärderlig för oss som försöksledare och bla bla bla.
När mötet (och även jag) var färdigt vid halv sex kände jag mig bara som en trött och smutsig crack-hora. Anledningen till att jag kände mig smutsig, var ju pga att jag hela dagen som sagt suttit och halvsvettats hela tiden när jag vart kaffe/socker-hög. Jag kände mig så ofräsch att jag inte visste vart jag skulle ta vägen - annat än direkt hem så fort som överhuvudtaget möjligt och in i duschen, förstås. Känslan var ung. som att man har vart på ett rejält träningspass på morgonen, inte duschat, utan tagit på sig kläder direkt över svetten och sen gått på jobbet.
My skin was practically crawling.
Nu har jag duschat. Jag tror aldrig jag känt en sådan lättnad över att se en dusch. Jag hann faktiskt inte ens tända lamporna då jag kom inför dörren.
Men nu måste jag kila. M. hämtar mig om fem minuter, och jag har inte ens packat för helgen.
Efter tentan var det som tradition tillsäger; dags för tentafika.
Idag slog jag på stort och köpte både en biskvi och en kopp kaffe. Bad idea kan jag ju meddela.
Låt oss säga att jag är lite känslig för ämnet koffein. Detta ämnet i kombination med ämnet socker gör att jag efter en halvtimmes tid kan beskrivas som 10 duracellkaniner på speed. Känslan i kroppen är att den vibrerar okontrollerat och känslan i huvudet är att tankarna flyger så fort att jag inte ens hinner uppfatta vad jag tänkte på.
Detta vill alltså säga att jag i princip sitter och svettas på plats. Käften går kontinuerligt utan en paus för inandning. Jag blir torr i munnen och känner mig dehydrerad, och gestikuleringen tar en sådan form att allt och alla i åtminstonde en och en halv meters radie borde vara i ständig rädsla för en plötslig örfil eller vält/krossning.
Detta stadie brukar hålla i sig en till två timmar. Sedan kommer the major (CRASH)landing. Då är jag också som nerdrogad, fast på lugnande och sövande medikamenter.
Jag lyckades ganska väl att undvika landningen då vi gick ut på en speedprommis runt ena sjön i Solna efter fikat och innan lunch. Sen återfick jag också några krafter från thai-maten och (coka) colan till lunch.
Kl. 14 var det dags för KFS-möte. Det gick hyffsat. Fast kl. 15 var det fikapaus. Jag var så himla upptagen med att prata med trevliga kollegor att jag glömde bort mig. Innan jag visste ordet av det, hade jag smällt i mig en rejäl bit kärleksmums samt en till kopp kaffe.
Jag vet inte riktigt hur jag resonerade då jag tog till mig av detta fikat. Förslagsvis kan vi väl säga att jag inte tänkte alls. Men att gå på samma speedsmäll var outhärdligt för min kropp. Plötsligt under mötet när Rektorn presenterade årets studier och C-uppsatser, fick jag för mig att framför hela rummet presentera mig och tacka alla medverkande medlemmar för deras insats i vår studie - att denna insats var ovärderlig för oss som försöksledare och bla bla bla.
När mötet (och även jag) var färdigt vid halv sex kände jag mig bara som en trött och smutsig crack-hora. Anledningen till att jag kände mig smutsig, var ju pga att jag hela dagen som sagt suttit och halvsvettats hela tiden när jag vart kaffe/socker-hög. Jag kände mig så ofräsch att jag inte visste vart jag skulle ta vägen - annat än direkt hem så fort som överhuvudtaget möjligt och in i duschen, förstås. Känslan var ung. som att man har vart på ett rejält träningspass på morgonen, inte duschat, utan tagit på sig kläder direkt över svetten och sen gått på jobbet.
My skin was practically crawling.
Nu har jag duschat. Jag tror aldrig jag känt en sådan lättnad över att se en dusch. Jag hann faktiskt inte ens tända lamporna då jag kom inför dörren.
Men nu måste jag kila. M. hämtar mig om fem minuter, och jag har inte ens packat för helgen.
Kommentarer
Trackback