Medvetet val
Jag har vart ute och sprungit. Vet inte riktigt hur långt, och ej heller riktigt hur länge. Men just det bryr jag mig inte så mycket om ikväll. Det är lördag kväll, och när man byter ut nöje mot motion denna kväll, borde denna motion räknas som tillgodo-motion i en hel evighet framåt.
Ett litet barn i en passerande bil tittade smått fascinerat på en joggande jag - efter Bolibompa dessutom. Jag såg att barnet i fråga formulerade några ord till sin pappa som satt brevid och styrde bilen. Jag kan tänka mig att samtalet dem emellan lät ung som detta;
Barn: Pappa, varför springer den där tanten?
Pappa: Det där är en sån sorts människa som man brukar säga att inte har ett liv. Du gör nog klokt att hålla dig borta från såna som henne.
Det är märkligt hur fysisk aktivitet påverkar mig i just såna situationer; Jag börjar löprundan i ett moln av ilska, där jag förbannar var enda levande jävel för att JAG inte har ett jävla helvetes värdigt liv.
Sedan går jag in i en fas av total självömkan. Jag springer och gråter på en och samma gång. Det låter nog ganska konstigt. Någon som kippar efter andan medan de gråter. Låter väl som något halvdesperat ylande. Vilken tur att alla andra har ett liv då, och inte är ute på kvällsprommis denna tiden om dygnet på en lördags kväll. Så kan jag springa där i fred.
Jag träffade faktiskt två stycken andra joggare på vägen. Det hjälpte ju faktiskt lite på ensamhetskänslan att jag inte var den enda som tydde till motion sä här på veckans egentligen inplanerade nöjeskväll (för de flesta sansade människor iaf). Tyvärr sprang de så himla mycket snabbare än mig, så något försök på att "springa-ihop-och-lotsas-inte-vara-ensamma-", gick inte så bra. Jag misstänker dessutom starkt att de inte kände likadant som jag. De har väl fruar och barn eller en fest väntande hemma sen.
Sedan, när man bestämt sig för att hela världen suger, och att alla kan dra åt ****, så lugnar man sig, och helt plötsligt börjar man märka att man glider tillbaka in i rollen som "vuxen". Man återfår sitt lugn (nästan), och "ser-saken-i-ett-större-perspektiv". Mig i röven!
Jag har dock bestämt mig för att stanna kvar i denna medvetet destruktiva cirkel för kvällen.
Annars kan jag inte trycka i mig hela den stora påsen med ostbögar och den inte fullt så stora påsen med sura bilar, utan att få dåligt samvete.
Ett litet barn i en passerande bil tittade smått fascinerat på en joggande jag - efter Bolibompa dessutom. Jag såg att barnet i fråga formulerade några ord till sin pappa som satt brevid och styrde bilen. Jag kan tänka mig att samtalet dem emellan lät ung som detta;
Barn: Pappa, varför springer den där tanten?
Pappa: Det där är en sån sorts människa som man brukar säga att inte har ett liv. Du gör nog klokt att hålla dig borta från såna som henne.
Det är märkligt hur fysisk aktivitet påverkar mig i just såna situationer; Jag börjar löprundan i ett moln av ilska, där jag förbannar var enda levande jävel för att JAG inte har ett jävla helvetes värdigt liv.
Sedan går jag in i en fas av total självömkan. Jag springer och gråter på en och samma gång. Det låter nog ganska konstigt. Någon som kippar efter andan medan de gråter. Låter väl som något halvdesperat ylande. Vilken tur att alla andra har ett liv då, och inte är ute på kvällsprommis denna tiden om dygnet på en lördags kväll. Så kan jag springa där i fred.
Jag träffade faktiskt två stycken andra joggare på vägen. Det hjälpte ju faktiskt lite på ensamhetskänslan att jag inte var den enda som tydde till motion sä här på veckans egentligen inplanerade nöjeskväll (för de flesta sansade människor iaf). Tyvärr sprang de så himla mycket snabbare än mig, så något försök på att "springa-ihop-och-lotsas-inte-vara-ensamma-", gick inte så bra. Jag misstänker dessutom starkt att de inte kände likadant som jag. De har väl fruar och barn eller en fest väntande hemma sen.
Sedan, när man bestämt sig för att hela världen suger, och att alla kan dra åt ****, så lugnar man sig, och helt plötsligt börjar man märka att man glider tillbaka in i rollen som "vuxen". Man återfår sitt lugn (nästan), och "ser-saken-i-ett-större-perspektiv". Mig i röven!
Jag har dock bestämt mig för att stanna kvar i denna medvetet destruktiva cirkel för kvällen.
Annars kan jag inte trycka i mig hela den stora påsen med ostbögar och den inte fullt så stora påsen med sura bilar, utan att få dåligt samvete.
Kommentarer
Trackback