Tenta..
..imorgon. I praktisk Geriatrik, dvs. gamla människor och hur man tar hand om dessa. Jag har inte pluggat något förrän nu, för det finns egentligen inte så mycket att plugga. Några få A4-sidor, och det mesta är antingen gammal skåpmat eller filosofiskt pjatt. Men man tänker ju lite omkring detta. Hur kommer jag själv att vara när jag är gammal?
Ålder idag är så himla individuellt. Vissa vill leva för evigt, och idag finns faktiskt många möjligheter för att göra livet så långt och "ungt" som man bara kan. Bara man har pengar.
Vem är gammal? Finns det egentligen en åldersgräns? 65 har blivit som en politisk bestämmelse av att NU är du gammal.
Men ålder är så himla individuellt. Vissa känner sig gamla redan i 40-50 års åldern, medan andra känner sig inte en dag över 20 när de är 75. Vissa är beroende av hjälp för att sköta sin personliga hygien redan vid 60 och andra sköter fortfarande sig själva, sina husdjur, sina dagliga sysslor, sina stora hus och sin trädgård i en ålder av 95. Och då har de även energi för en skön liten 5km promenad runt sjön.
Inget vet exact varför eller hur man åldras. Det finns massor av teorier och sannolika förklaringar, men helt 100 är man ändå inte. Det finns dock ingen tvekan om att gener har mycket med saken att göra. Har man föräldrar som blivit 100 år, finns risken att man själv hamnar där någon stans. Har man föräldrar som dog i hjärtinfarkt eller cancer vid 50 års åldern, finns givetvis risken att man själv går bort där omkring.
Åldern påverkar kroppen och dens vävnader. Vävnaderna tappar sin elasticitet och sin hållfasthet.
Vid 30 års ålder börjar ledband och senor att tappa sin elasticitet.
Vid 40-50 års ålder börjar man tappa sin muskelstyrka successivt.
Vid 50 års åldern börjar man tappa skelettet, och den som då inte har jobbat upp ett bra skelett genom livet, lider större risk av att drabbas av något så förstörande som benskörhet.
Gener spelar dock inte en 100% roll. Sköter man sig med nyttig mat och motion, är mycket räddat. På trots att man kanske har en taskig genpool.
Inaktivitet påskyndar åldrandet, medan aktivitet fördröjer processen.
De flesta tror i sin ungdom att inget kommet att hända de. Vaddå sköta mig? Jag mår hur bra som helst! Ålderdomen är ljusår borta och det känns meningslöst att skulle tänka på sin hälsa vid det laget. ALLA tänker så. Alla utom kanske några få stackars människor som inte mår så bra psykiskt och möjligtvis har ätstörningar eller lider av andra tråkiga psykiska besvär.
Om man ska ha en god chans att leva gott som pensionär, så måste man sköta sig i stort hela livet igenom.
Självfallet spelar inte bara fysiskt in här. Ens mentala status påverkar onekligen väldigt mycket. Många äldre människor lider av depressioner, demens sjukdomar eller har upplevt stora psykiska trauman i livet.
Och inte minst, hur ser deras sociala status ut? Har de nyss förlorat sin livskamrat? Har de någon i sitt liv som familj, vänner, sysselsättningar, hobbyar?
Har de något som gör livet värt att leva?
Jag gissar på att å sköta sin mentala hälsa, sina relationer till andra runt omkring och kanske släppa det här jobbet tidigt någon dag i veckan kan vara lönsamt. Behöver man verkligen den där hundringen lika mycket som kanske en mysstund i parken med sin son?
Genom de år jag har jobbat på äldreboende, för hemtjänsten, som personlig assistent osv, osv, så har jag upptäckt att de flesta människor när de blir gamla, kan hamna inom en av två kategorier;
Antingen blir de sura, bitra kärringar och gubbar som stöter bort alla som vattendroppar på teflon, eller så blir de kärleksfulla, snälla, förstående och inte minst tacksamma för sitt liv och de människor som finns där.
Personligen hoppas jag att jag hamnar i kategori 2. Och om jag skulle råka att hamna i kategori 1, hoppas jag någon bitchslappar mig hårt och pratar lite vett i skallen på mig.
